Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
Johan Ludvig Runeberg. 312
dette nationale Galleri af prægtige Helteskikkelser lige fra Generalen og ned til
den pjaltede Bondekarl, hvis brede Næve er hans eneste Ejendom, fra den
halvfjerdsindstyveaarige, ildfulde von Essen til den sextenaarige Schwerin. Klart
og betegnende springe Personlighedernes Characteristik frem af de Situationer,
hvori de bringes sammen, og disse Situationer ere netop den hele Række af
Episoder, Seirens og Nederlagets Dage, Slagets og Hvilens Timer, som samlede
male Finlands Selvstændighedskamp og forene sig til et Heltedrapa, som ingen
anden Litteratur kan opvise Magen til. Første Del af »Fänrik Ståls sägner«
udkom 1848; efter Udgivelsen af anden Del 1860 har Runeberg kun skrevet et
mindre og lidet betydeligt dramatisk Arbejde »Kan ej« og hindres desværre i
fortsat digterisk Production af en haabløs Sygdom, der har lammet den før saa
stærke og rørige Månd, som fandt sin største Glæde i med Bøssen paa Nakken
at flakke om i sit Lands Skove, vandre over dets Sletter og tale med den
Befolkning, hvis Berømmelse mellem Jordens Folkeslag han har bidraget mere end
nogen Anden til at befæste.
Till Franzén.
Höjde du då re’n för sista gången
Här en älskad röst,
Du, som, lärkan lik, flög bort med sången
Undan storm och höst?
Skall det land, som såg din morgons blomma,
Såg din middags guld,
^Icke äfven se din afton komma
Solbelyst och huld?
Glömmer du i Sveas blomsterdalar
Fosterlandets skog,
Och vid sångerna af näktergalar
Huru Vakan slog?
Se’n du for från oss har redan mången
Vinter setts förgå;
Men fast våren kom och fågelsången,
Kom ej du ändå.
Ack, i dina fordna lunder drömde
Natten lika ljuf,
Och den minsta blommas öga gömde
Samma dagg ännu:
Som nar fordom säll du gick på stranden,
Der din hemelf flöt,
Tänkte visor, såg på midnattsbranden,
Eller blommor bröt.
När kring samma nejd det åter våras
Och dess prakt slår ut,
Vore det ej ljuft ännu att tåras,
Der du sjöng förut?
Ja, fast Uhlås gamla borg föröddes,
Fast du finner blott
Sörjande ruiner, der du föddes,
Der din boning stått;
Vore ju dock kärt att gå och minnas,
Hvar det fordom var,
Hyddans ställe, och den sångarinnas,
Som dess flaggstång bar.
Vinden gnyr i Auras lärosalar;
Kom dock dit också!
Mången hugkomst der ur askan talar
Till ditt bröst ändå!
Kom tillbaka till ett land, som famnar,
Ack , så gerna dig!
Hvar som helst i våra kär du hamnar,
Blombeströs din stig.
Som en saknad vårdag skola tjällen
Helsa dig igen,
Och hvart echo i de gråa fjällen
Som en barndomsvän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
