Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Ludvig Runeberg.
315
Slog omkring hans hals de mjuka armar,
Närmade sitt hjerta till hans hjerta,
Pressade hans kind mot sina kinder,
Och så bjöd hon honom slita lös sig.
Men den starke gossen stod besegrad,
Kunde icke röra sig af stället,
Utan sade svigtande till flickan:
Anna, Anna, jag har tappat vadet,
Du må taga strax mitt rika hemman,
Du må vinna mina silfverskatter,
Du må äga mina många hjordar,
Och med kropp och sjål är jag din egen.
Likhet.
Hur många vågor bo på fjärden,
Hur många tankar i mitt hjerta?
De tyckas fly — och dröja qvar dock,
De tyckas dö — och födas åter,
Så skilda, och ändå så lika,
Så många, och ändå desamma! —
Ur samma sjö, af samma vindar
De höjas alla,
Ur samma bröst de höjas alla,
Af samma kärlek.
Kyssens hopp.
Der jag satt i drömmar vid en källa,
Hörde jag en kyss på mina läppar
Sakta tala till en annan detta:
»Se, hon kommer, se, den blyga flickan
Kommer redan, inom några stunder
Sitter jag på hennes rosenläppar;
Och hon bär mig troget hela dagen,
Näns ej smaka på ett enda smultron,
Att ej blanda mig med smultronsaften;
Näns ej dricka ur den klara källan,
Att ej krossa mig mot glasets bräddar,
Näns ej hviska ens ett ord om kärlek,
Att ej fläkta mig från rosenläppen.«
Tornet.
Törne, du min syskonplanta,
Svept i vinterns is, försmås du,
Höljd af taggar, hatas du.
Men jag tänker: kommer våren,
Slår du ut i blad och rosor,
Och en växt finns ej på jorden,
Ljuf och älskad såsom du.
O, hur mången törnestengel
Står ej naken i naturen,
Som behöfde kärlek blott,
Blott en solblick af ett hjerta,
För att kläda sig i rosor
Och hvart väsens glädje bli.
Mötet.
Flickan satt en sommarafton,
Speglande sig sjelf i källan:
»Gode Gud, hvad jag är vacker!
Men livad båtar mig min fägring,
Då den yngling, som jag älskar,
Icke ser mig, icke hör mig?
Ros, som blommar vid min sida,
Tag du mina läppars rodnad!
Purpurstänkta moln i luften,
Tag du mina kinders purpur!
Bleka stjerna ofvan molnet,
Tag du inina ögons klarhet!
Sist, o graf, tag hvad som lemnas.«
Detta har den skälmska gossen
Lyssnat till i närmsta buske,
Och han springer fram till henne,
Just den sökte, just den funne.
Men han kysste hennes läppar:
»Nu tog rosen läppens rodnad!«
Och han smög sin kind till hennes:
»Nu tog molnet kindens purpur!«
Och han såg i hennes öga:
»Nu tog stjernan ögats klarhet!«
Och han slog sin famn kring henne:
»Nu tog grafven hvad som lemnats;
Ty, o flicka, det är grafven,
Hvarur iugen mera slipper.«
Sommarnatten.
På den lugna skogssjöns vatten
Satt jag hela sommarnatten,
Och för böljans tropp ur båten
Slängde tanklös ut forsåten.
Men en talltrast sjöng på stranden,
Att han kunnat mista anden,
Tills jag halft förtörnad sade:
Bättre, om din näbb du lade
Under vingen, och till dagen
Sparde tonerna och slagen.
Men den djerfve hördes svara:
Gosse, låt ditt metspö vara;
Såg du opp kring land och vatten,
Kanske sjöng du sjelf om natten.
Och jag lyfte opp mitt öga,
Ljus var jorden, ljus det liöga,
Och från himlen, stranden, vågen
Kom min flicka mig i hågen.
Och, som fåglen spått i lunden,
Sjöng jag denna sång på stunden.
24*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
