Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Ludvig Runeberg. 75
Hvad visste jag af andras nöd,
Jag blott min glädje kände;
Min arm var stark, min kind var röd,
Och alla pulsar brände.
Jag var så yr, jag var så ung,
Och stolt som jag var ingen kung.
Men fänrik Stål satt utan knot
Förgäten i sin koja;
Han sög sin rök, han knöt sin not
Och lät oss andra stoja.
Yasserra, mot en sådan en
Hvad man sig tyckte vara re’n.
Det var min höga lust att se
Den kantiga figuren,
Hans styfva skick, hans anlete,
Hans röck, så ovant skuren,
Hans örnenäsa mest ändå
Med brillor utan skalmar på.
Jag gick till gubben ofta ned
Att gunstigt gyckel drifva.
Det var min fröjd, när han blef vred
Och kom sitt nät att rifva,
Då jag fick nålen ur hans hand
Och knöt en lycka falskt ibland.
Han sprang då ofta upp burdufc
Och dref mig utom knuten;
Ett vänligt ord, en doft kardus,
Och fred var åter sluten.
Jag kom igen, som förr jag kom,
Och gjorde samma narri om.
Att äfven gubben haft sin dag,
Då han var ung i verlden,
Att han gått flere steg, än jag.
Och pröfvat mer på färden,
Var jag för höglärd att förstå,
Det kom ej för min tanke då.
Ej att han stått med svärd i hand
Och glad sitt hjertblod gifvit
För detta samma fosterland,
Som nu så kärt mig blifvit.
Jag var så yr, jag var så ung,
Han fänrik var, jag mer än kung.
Men hur det hände sig en gång,
Fann jag mig mätt af ruset.
Det vinter var, min dag blef lång,
Fast den var kort till ljuset;
Det var så ovant mot förut,
Jag ville aldrig få den slut.
Jag tog den första bok jag fann,
Blott för att döda tiden,
Det var en skrift af onämnd man
Om sista Finska striden ,
Den låg der häftad, som på nåd,
Bland husets bundna bokförråd.
Jag tog den på mitt rum och satt
Och bläddrade i bladen,
Jag vet ej, hur jag så fick fatt
På Savolaks brigaden,
Jag läste en rad, läste två,
Mitt hjerta började att slå.
Jag såg ett folk, som kunde allt
Blott ej sin ära svika,
Jag såg en här, som frös och svalt
Och segrade tillika,
Mitt öga flög från blad till blad,
Jag velat kyssa hvarje rad.
I farans stund, i stridens brand
Hvad mod hos denna skara!
Hur kunde, arma fosterland,
Du dock så älskadt vara,
En kärlek få, så skön, så stark,
Af dem du närt med bröd af bark!
Min tanke genom rymder lopp,
Som förr den aldrig spanat,
Ett lif gick för mitt hjerta opp,
Hvars tjusning det ej anat,
Min dag flög som på vingar bort,
O hvad min bok mig syntes kort!
Den slöts, och qvällen likaså,
Dock glödde än min låga,
Jag fann så mycket återstå
Att forska om och fråga,
Så många dunkla föremål.
Jag gick till gamle fänrik Stål.
Han satt på samma plats, som förr,
Och samma syssla skötte.
Jag såg, att re’n i stugans dörr
En missnöjd blick mig mötte;
Det var, som om han frågt dervid:
Får man ej ens till natten frid?
Men annat var det nu med mig,
Jag kom med ändradt sinne:
»Jag läst om Finlands sista krig,
Och äfven jag är Finne.
Min håg blef tänd att höra mer,
Kanhända får jag det af er?«
Så var min helsning. Gubben såg
Förvånad upp från noten,
En glans uti hans öga låg,
Som om han stått för roten:
»Jo derom kan jag ge besked,
Om herrn så vill, ty jag var med.«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
