Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Ludvig Runeberg.
323
»Häll i« , så skrek lian, »för ingen bang,
I afton vill jag bestå,
Ty silfver har jag, du hör dess klang,
Och vänner kan jag mig få!«
Hon sköt på den stolte en vredgad blick:
»Det är väl jag känner dig nu.
För en fattig moder i fält du gick,
Men hur stridde i dag här du?
I mitt tält der satt du försagd och vek
Och qved att du sårad var.
Nu bär du rosor, då var du blek,
Och såret, hvar finns det, hvar?
Säg ej att din moder i grafven bor,
At för henne gevär du ej tog;
Si! detta land är din gamla mor,
Det är denna mor du bedrog.
Och hade du skatter din ränsel full,
Och ett haf att ösa dem från,
Vid Gud, en droppe för allt ditt gull
Jag gaf ej en sådan son.«
Hon knöt vid sidan sin näfve blott,
Det var så madamens maner,
Och den rike stormaren fann ej godt
Att försöka närma sig mer.
Men ett stycke borta vid vägens rand
Der satt en yngling allen,
På honom sänkte hon blicken ibland
Med den blidaste stjernas sken.
Det syntes, om närmre hans skick man såg,
Der han satt mot geväret stödd,
Att han följt med möda vårt skyndade tåg
Och att rocken var genomblödd.
På honom såg hon från stund till stund
Så moderligt varmt och rent,
Som om hvarje glas, hon räckte, en kund,
Just varit åt honom ment.
Men då ständigt han sjönk blott djupare ner
I de sorgsna drömmarnas famn,
Då tycktes hon ledsna att vänta mer,
Och hon nämnde ynglingens namn.
»Kom« , så hon sade med bruten röst,
»Än finns här en perla qvar,
Kom hit min gosse, ett glas ger tröst.
Vi behöfva den nu enhvar.
Du blygs? Hvad mera! Jag vet det nog
Att ej guld i din ränsel du bär,
Från ett torp i skogen till strids du drog,
Och guld det skar du ej här.
Men der blod det gällde, der var du ej sämst,
Det såg jag på Lappos slätt,
Och vid Ruona stod du på bryggan främst
Då det stormades, mins du det?
Sörj derför ej, om ett glas du tar,
För betalningen, den får gå;
Ett glas för Lappo tillgodo du har,
Och för Ruona fullaste två.
Och stod lian, Svärd, vid geväret än
Med sin tappra vänliga själ,
Och hade dig sett, hur i dag igen
Du blödde ocli slogs likväl.
Då stod du hos honom i denna stund
Som en son hos sin kötsliga far,
Ocli, så sannt jag lefver, på jordens rund
Fanns aldrig ett ädlare par.«
Soldaten kom och hon fyllde sitt mått
För den tappre till yttersta rand,
Och det feltes ej stort att till råga han fått
Två tårar till deribland.
Det är länge sedan jag henne såg,
Men hon bor i mitt minne dock,
Och madamen kommer jag gerna ihåg,
Och hon kan förtjena det ock.
Ty en perla var hon på krigets stråt,
Och en äkta perla också,
Och något tålte hon skrattas åt,
Men mera hedras ändå.
N:o Femton Stolt.
Den sköna dagen på Lappos fält
Var ändad, och segerglad
Red Döbeln fram, der hans här sig ställt,
Längs hela dess stolta rad.
Han tackade vänligt hvar trupp dervid,
Med en krigares enkla ord,
För trofast heder, för manlig strid
Och för kärlek till fosterjord.
Han nådde sin yttersta flygel till slut
Vid aftonens sista glans;
Han tackade skaran der, som förut,
Den fördes af Kapten Schantz.
Den glesnat mycket, han såg det väl,
Fått luckor i hvarje led;
Snart fäste dock annat genralens själ,
Och nu ryckte han fram dermed.
Man märkt vid talet, från stund till stund,
Hur hau blickat åt sidan ren
På en tiggarskepnad, en trasig kund,
Som stod der tyst och allen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
