Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Wilhelm Böttiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
Carl Wilhelm Böttiger.
Och stormen den tjöt udi mast och rå,
Hos vildar vi kastade ankar,
Mot kapare slogs jag, men aldrig ändå
Vek rosen utur mina tankar.
Och, hur jag än for, så i land som på våg,
Blott rosen jag tänkte, blott rosen jag såg.
Hur mången gång i den skummande natt
— Ej lots uppå himmelen blänkte —
På ensamma däcket vid rodret jag satt,
Och tankar i framtiden tänkte!
Och fällde ej modet, fast stormen var hvass,
Min ros var min stjerna och min kompass.
Nu är att säga, hur sedan gick till. —
Ej fader mins råd vill jag klandra.
Men nog jag gjort bäst, om jag ung blifvit
still
Och plöjt min jord som de andra.
På hafvet der blåser så mången vind,
Men fjärilar leka om rosens kind.
När så jag kom hem efter långa dar
Med samma älskande hjerta,
Jag sökte min ros, — hon ej min mera var;
Förstås, att det skulle mig smärta:
Hon kände ej mera sin vän igen,
Men skön, såsom fordom, hon blommade än.
Då blef mig om hjertat så underligt kallt,
Dock aktar jag väll mig att klaga;
Men vågens glitter och stormen och allt,
Det vill mig nu mer ej behaga;
Och dagligt jag vissnar alltmer utanpå.
Men rosen hon blommar inom mig ändå.
Der stå väl än i Guds vida verld
Mång’ rosor, båd’ hvita och röda.
Jag gitter ej se dem, går ensam min färd.
Och låter dem glöda och glöda;
Och åren gå ut, och åren gå in,
Men aldrig går rosen utur mitt sinn.
Sken och ljus.
Låt dig ej af ytan fånga,
Tro ej tingens sken!
Vädersolar äro många,
Solen är blott en.
Gå till botten utaf tingen,
Pröfva vänners halt!
Många vänner det är ingen,
En kan vara allt.
Men den enda, men den bästa
Vårda som en skatt!
Vid den stjernan ögat fästa
Uti storm och natt!
Sök i allt blott sjelfva kärnan;
Skal är allt, som bräcks.
Finner du den rätta stjernan,
Följ den, tills hon släcks!
En gammal historia.
Der gingo med lågande hjertan
De unga älskande två;
De brunno ömt för hvarandra,
Men sade det icke ändå.
Och bäst de så brunno och tego,
Han trodde, en ann’ har hon kär,
Hon trodde, han älskar en annan,
Och begge sig irrade der.
Han tänkte: hon är mig ej trogen,
Jag finner väl maka ändock.
Hon tänkte: han vändt till en annan
Sin håg, jag vill göra så ock.
Så sletos i sär deras hjertan,
De släckte hvad ännu der brann.
En hvar byggde bo med en annan,
Dock tänkte de mest på hvarann.
Nu kolnat har hjertat hos begge;
Men mötas de aldrig så kort,
Straxt stiger en gnista ur askan, —>
De helsa, och skynda sig bort.
I afskedets stund.
Tänk någon gång på den, hvars hjerta
gömmer
Din englabild så troget inom sig,
På den, som ofta hela verlden glömmer
Att blott i stillhet tänka få på dig!
Tänk någon gång, när du en blomma plockar,
På den, hvars lif af dig sin blomning har,
Som evigt mins de rika, ljusa lockar
Och evigt mins ditt blåa ögonpar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
