Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Wilhelm Böttiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Wilhelm Böttiger.
Tänk någon gång, när dagens sol sig sänker
Och fiskarn sakta gungar hem från sjön,
På den, som evigt, evigt på dig tänker
Och ber för dig till Gud så mången bön!
Tänk någon gång, när nattens klara stjerna
En helsning vinkar ifrån fästets blå,
På den, hvars tanke flyr till dig så gerna!
Nej, glöm mig du! — jag mins nog dig
ändå.
Silvios dödssång.
Hvem sjöng jag för? Hon var i skilda länder
Densamma alltid, lika huld och ljuf.
Om henne sjöng jag på Salernos stränder,
Om henne än vid kratern af Vesuv:
Jag lärde hennes namn åt näktergalen,
Åt alpens eko uti schweizerdalen,
Åt minsta kaskatell vid Tivoli;
- - - Men allt det der är nu förbi, förbi.
Hvem led jag för? Jag älskade en blomma,
En orm sitt gift smög i mitt hjerta då.
Han suger blodet, ådrorna bli tomma,
Och rosen ler och ormen ler också.
Men när i långa nätters qval jag kände,
Hur giftet spreds och i mitt inre brände,
Ack! dubbelt skön mig tycktes rosen bli;
- - - Men allt det der är nu förbi, förbi.
Hvem dör jag för? Min graf man bäddar redan
Med hälften blommor och med hälften snö:
Det kyler såren och det läker svedan;
Men glad, som svanen, vill i sång jag dö.
Väl är farväl det svåraste af orden,
Och mycket skönt det funnes än på jorden,
Och kall är grafven, mörker deruti;
- - - Men allt det der är snart förbi, förbi.
Silvio på Lauras graf.
Hon hvilar redan i sin graf,
Hon, som mitt lif ett värde gaf,
Hon, solen i mitt töcken.
Mitt minne är en vissnad krans,
Mitt hopp är utan färg och glans,
Och verlden är en öcken.
Hur annorlunda i de dar,
När hon mitt allt, mitt enda var,
Den älskade, den dyra;
När hon gaf mina bragder mod,
När hon göt lågor i mitt blod,
Gaf toner åt min lyra!
Jag öfver hafvet for en gång,
Men hennes bild och hennes sång
De lockade mig åter.
Den bilden ser jag än, fast blek,
Men sången från mitt öra vek
Och sjelfva lyran gråter.
•
Spår af den älskades gestalt
Jag hemligt söker. Öfver allt
Den skymtar och — försvinner.
Först när jag hit har vandrat ut,
Här vid den sista vägens slut
Jag söker — och jag finner.
En kulle jord för hennes ben!
Ej kors, ej stod, ej marmorsten,
Men torf från ängen bruten.
En rosenbuske hvit der står,
Och blommar såsom hon hvar vår,
Ur hennes hjerta skjuten.
Ej min hon blef, en annans sist;
Men den, jag då i lifvet mist,
Nu död bor i mitt sinne.
Jag röner klart, jag känner väl,
Att så i ingen annans själ
Hon lefver som derinne.
Ja, år från år och dag från dag
Du lefver, derför lefver jag,
Du var mitt väsens kärna.
Du var, — så var det och förblif!
Brinn i hvar stråle af mitt lif
Ej mer som sol, men stjerna!
Jag fick ej yppa allt för dig,
Du vet ej hvad du var för mig
Ännu i sena åren;
Men hur jag älskade och led,
Men hur jag blödde, hur jag stred,
Jag yppar här vid båren.
Jag gömmer af ditt hår en lock,
Men i mitt minne . mer ändock
Jag gömmer till mitt sista.
De ögon, som dig skåda fått,
De gömma dig så ljuft, så godt,
Ack! tills de sjelfva brista.
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
