Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelm August Detlof von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wilhelm August Detlof von Braun.
401
fortvivlede Efterdigtning, som i hin Periode var saa fremherskende i den svenske
Poesi. Forargelsen sugede altfor rigelig Næring af de Platheder, der skjæmme
Brauns Digtning, og fandt sin Regning ved ensidig at fastholde disse og lukke
Øjnene for den ægte Poesi, der maatte kunne lede til Overbærelse med dem,
om end ikke til Tilgivelse for dem. Men ved Siden af disse Følelser voxede
hos den store Almenhed mere og mere Anerkjendelsen af det sande Digteriske
hos Braun, og denne Anerkjendelse fik sit bedste Udtryk i den tiltagende
Afsætning af hans Skrifter og de gjentagne Oplag af flere blandt dem. I sit noget
over tyveaarige Forfatterliv har Braun udgivet fire Digtsamlinger og ti »Poetiska
Kalendrar«, den Form, han fortrinsvis valgte for sin Meddelelse til Publicum;
samlede under forskjellige Titler — »Calle«, »Carolina«, «Bror«, »Herr Börje«,
»Z«, »Borup« o. fl. — staae her som oftest Digtene jevnsides en eller flere
Fortællinger i Prosa, en Sprogform, som Braun behandlede med ikke mindre
Lethed end den metriske.
Billedet af Digterens aandelige Personlighed er imidlertid ikke færdigt,
før der til den skjemtsomme Sangers muntert smilende Lineamenter er føjet de
mindre iøjnefaldende, men betydningsfuldere Alvorstræk, som bebude den sande
Humorist. Disse Træk træde især frem i hans Digtning, efter at de kort
paa hinanden følgende Tab af hans Ungdomsven og hans sværmerisk tilbedte
Elskede dybt have rystet hans Indre og for stedse blandet en Sorgens Tone
ind i hans glade Melodier; selvstændig høres denne Tone i de alvorlige Digte,
som siden den Tid udgik fra Brauns Pen, og som maaskee staae øverst i
Rangen af hans poetiske Frembringelser.
Mitt konterfej.
Ty,’ ack! en aning mig redan säger,
Att det blir gråt i de skönas läger.
Det är naturligt: det kostar på
Att se mig ständigt — och ej mig få.
Det är naturligt: jag är så vacker–-
Här blir vapörer, här blir attacker,
Och mitt porträtt bäddar mången graf,
När det till slutet blir lungsot af.
Jag kan ej hjelpa det, flickor täcka!
Jag, på sin höjd, blott för en kan räcka;
Men det var verkligen icke rätt,
Att så er fresta med mitt porträtt.
Jag bordt haft medömkan för de svaga,
Som aldrig kunnat min bild förjaga:
Den framstår ständigt, vid tårars ström,
I dagens tanke och nattens dröm.
So ej på do ögons himmel, se ej på
de lockars gull!
Tegnér.
Det var för rasande lustigt! Nej!
Skall detta vara mitt konterfej?
Är denne »gubbe«, så tjock i synen,
Och med de rynkade ögonbrynen,
Min egen älskade, söte vän,
Den sig så kallade Brnl
Den der poeten, som jemt vill bråka
Att komma fram med det »equivoqua« ?
Den der, som damerna aldrig läst,
Och som af dem blir tillbörligt snäst?
Ja, det är verkligen just densamme,
Som nu på linan är åter framme,
Att visa sig för det täcka kön,
Oemotståndlig och »manligt skön«.
J, arma, som jag har gifvit soten!
O, kunde också jag ge er boten!
Jag vill försöka. Djerft på mig sen!
Det är en tröst, 0111 den ock är klen,
Ty man står lättare mot en fara,
Om vid dess åsyn man vänjes bara — —
Här sitter jag då på understol,
Ett mål för kärliga blickars sol.
Jag länge tvekade huruvida
Jag borde släppa mig lös — och sprida
Min fagra bild öfver Sverges land
Ocli sätta tusende bröst i brand;
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
