Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Onkel Adam (Carl Anton Wetterbergh)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Onkel Adam.
409
Philanthropens Sigte paa et praktisk Maal virkelig har kunnet yde dat
reformatoriske Arbejde indenfor Samfundet.
Blandt Onkel Adams talrige Noveller og mindre Skizzer kunne som
nogle af de bedste nævnes »Genremålningar«, »De fyra signaturerna,« »Ett
namn,« »Penningar och arbete,« »Träskeden,« »Kärlek och affärer,«
»Skyddslingen,« »Samhällets kärna« o. fl. Et af hans sidste Arbejder er i en ny Genre,
nemlig en Samling fine og yndefulde lyriske Digte under Titelen »Blad ur
Katarina Månsdotters minnesbok«.
Ur „Skråköpings martyrer".
i.
Eu oförstådd själ.
Jag tycker att det kanske vore bäst
att låta henne genast dö.
— Dö! nej min bästa hofkamrerska,
icke ännu, icke ännu, jag måste begagna
henne ännu längre; men framdeles så ämnar
jag dränka henne.
— Dränka? fy! en så skön flicka, en
engel; låt henne då, i Guds namn, dö af
os, det är någonting eteriskt i att dö af
os, eller hvad säger ni?
— Men det är så svårt att ställa till,
det vill en hel apparat för att på detta
sätt döda henne. Jag hade eljest ämnat
låta Edgar ro henne ut på sjön; båten
hvälfver omkull, det är afton, solen sjunker,
näktergalen slår i lunden; hennes hvita slöja
flyter till stranden, och hon och Edgar ligga
i evig omarmning på sjöns kristallbotten och
drömma saligt.
— Åh ja, det låter höra sig; men
hvem tar ni till modell för denna ädla flicka?
— frågade hofkamrerskan, ett stort
fruntimmer med ovanligt rödt ansigte och feta
fingrar, i hvilka ett helt sortiment
guldringar voro liksom invexta.
— Ack, min bästa hofkamrerska, —
sade den tillfrågade, en liten blek herre
med stor panna, litet hår och någonting
klent i ögonen. Det var notarien Klink.
— Om jag sade er . . . nej aldrig.
— Tala ut, bästa notarie, — återtog
frun och bläddrade tankfull i en bok.
— Jag har sökt att måla en ädel
qvinna, som blifvit oförstådd.
— Ack ja!
— Oförstådd måst vandra lifvets
törnestig.
— Ack ja!
— Ni suckar . .. ack!
— Ja, bäste notarie, en hvar har sin
smärta, något som hvilar tungt på hjertat,
något som evigt tär, fastän man har mod,
har karaktersfasthet nog.
— Ja, en jättekraft.
— Nej, den kraft som gör att gräset
böjer sig utan att brytas. Ni ser, bäste
notarie . . .
— Ja, jag ser ... ja.
— Jag har varit gift i tjugo år. Jag
var ett oerfaret barn, och jag väntade att
man skulle förstå mitt varma hjerta; en
ädel make, ack! visst är han ädel, herr
notarie.
— Visserligen ädel.
— Men . . .
— Men?
— Ack ni ser väl att vi ej äro
skapade för hvarandra.
— Ja, jag ser. Men hvarför gifte
ni er?
— Ack! fråga icke; tjugu år har jag
gjort mig samma fråga som ni gör. Men
jag var ung, knappt tjugofem år, bela
verlden var mig likgiltig; jag hade älskat,
men för att krossa honom som jag älskade
mer än mitt lif, gifte jag mig med Ziirling.
Ack! han är så god, så god; men . . .
— Men han förstår er ej?
— Ack ja, visst sträfvar han med,
men ... ja, ni vet hur det är; det kan
finnas två englarena själar, och min gubbe
är ren som en engel, oskuldsfull som ett
barn, ädel, ja innerligt ädel; jag tillber
honom, jag vördar hans dygder, jag älskar
honom som en far, en trogen vän; men . . .
— Ja, jag finner nog, jag känner i
mitt hjerta hur det är, — sade notarien.
— Ack, det är en dylik hjertats historia
jag just håller på att teckna. För att
göra en älskad far till viljes gifter sig
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
