Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Onkel Adam (Carl Anton Wetterbergh)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Onkel
— Hela menniskoslägtet borde dö i
barndomen, då inginge alla i salighetens rike.
— Ack, så sant.
— Ja, jag har ofta tänkt, hvarför
skola vi bli gamla, hvarför skola vi i långa
år lida, lida utan gensvar; ja, bästa Jacquette,
du tror att hela lifvet är glädje; men törnen
lura bakom de purprade bladen.
— Hi, ja så, bakom de purprade
bladen, — yttrade en röst, och en liten
gubbe med ett trubbigt, godmodigt ansigte
inträdde. — Hi, ser man på vår forfattere
hos min lilla engel; åh ja, ni kunnen sväfva
tillsammans i de högre rymderna, jag håller
mig vid jorden; goddag, lilla Jacquette.
— Min lilla älskade gubbe är mycket
glad i dag, — sade frun och räckte ut sin
hand fattande hans. Du ger mig väl en
kyss, älskade man.
— Hellre än gerna pullan min, hellre
än gerna; se så, jag är väl litet spetsig
om hakan: det är fasligt, på en dag så
är jag skäggig. Hur mår Betsy? Du ser
så blek ut.
— Mycket bra, söta pappa.
— Bra! Bra min flicka; blif du frisk
och stark och dugtig som mamma, hon har
en berghelsa; hvilken hy och hvilken statur.
Vet notarien, jag har många gånger tänkt:
min hustru hade bättre passat till drottning
än till hofkamrerska.
— Och du tror att jag ville byta?
— Hå nej, det vet jag nog, du är
nöjd och lycklig med det lilla vi ha. Gud
har välsignat mödan, ja det har han, tack
vare Herrans nåd! Men ser du, vi ha ju
fremmande i afton.
— Ja, jag vet; vi lemna herrarne;
notarien är väl god och blir qvar?
— Ja, jag tackar, — svarade den
lille bleke.
Fruntimmerna gingo.
Knappast voro de ute förrän gubben
fattade notariens hand. — Tack käre notarie
att ni sitter här hos hustru min, det gör
att jag har någon frihet; min tack för det.
Herre Gud de svaga qvinnorna, hon
ordentligen sörjer mig då jag är länge ute; men
si, det är tråkigt att sitta hemma beständigt
och trycka händerna på sin hustru. Jag
har mitt lilla klubbsällskap; men ni, notarie,
en skald, en poet, som lefver i rosendoft,
passar så hjertinnerligen väl att skingra
min hustru.
— Det skall vara mig en ära om jag
kan bidraga till hennes glädje.
— För att nu säga rent ut, så, så . .. J
kdam. 411
men likagodt, så mycket är säkert att jag
icke friade utan såder ett, tu, tri blef
liksom hillad om foten och blef en äkta man.
Der var tanter, onklar, föräldrar och barn;
ni må tro, jag var då yngre än nu
naturligtvis , hade förmögenhet efter gamla moster
Sara, som dog och efterlemnade . . .
likagodt, men efter den betan var jag som en
fogel, som flyger från limspö till limspö
och så ofta slår fast och åter sliter sig lös,
att han till slut slår fast -— och blir fast.
Notarien skall veta att en sådan fogel Fenix
som jag ofta blir gift utan att veta huru.
Det är en egenhet med giftermål, —
återtog hofkamreren sedan han en stund trummat
med fingrarne på bordkanten. — Notarien
är rätt snäll som då och då kommer hit
och förströr min hustru , stackars liten.
— Det är en sann glädje.
— Ja visst; se hustru min har fått
en hög education, bildning och så vidare,
kan både franska, musik, rita och så vidare,
ja det kan hon.
— Ja, hon har verkligen en hög
bildning.
— Ja, si deri ligger just f-n,
nemligen en hund begrafven; hm, jag har aldrig
fått någon sådan der bildning. När jag
var pojke kom jag på härradsskrifvarkontor,
och sedan har jag sträfvat för att samla
en smula för ålderdomen, och få ett visst
anseende bland menniskor; hm, men si
böcker det har aldrig legat i min väg, eller
musik, eller sådant krimskrams.
— Det är märkvärdigt att . . .
— Hvaba är märkvärdigt?
— Att vår stora Tegnér börjat sin
bana på ett härradsskrifvarkontor.
— Ja så, Tegnér.
— Skalden.
— Ja, jag vet, han som skref en hop
visor och sådant. Kors hade han varit på
kontor? Jag trodde precist att han inte
dugt till annat än skrifva vers. Det var
ändå roligt att höra; eljest så fins det
många som slösa bort tiden på onödigheter.
— Ni erkänner således icke poesiens
och diktens värde, herr hofkamrer?
— Jo vasserra, jag har hört att det
nuförtiden betalar sig rätt bra, den varan
också. Allt hvad som kan göras i penningar
har naturligtvis värde, det är klart.
Notarien bet sig i läppen.
— Men hör på, notarie! Notarien är
ju också forfattere. Notarien säljer väl sina
tankar kan jag tro och tar bra betalt, eller
hur? Det gör han rätt i.
32*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
