Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Onkel Adam (Carl Anton Wetterbergh)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412 Onkel
— Åh, jag tar hvad jag får, jag har
aldrig sjelf bestämt något naturligtvis.
— Hm, jag hörde af hustru min
häromdagen att notarien skrifvit en historia,
som slutades med att sex menniskor
omkommo i en eldsvåda, och dessutom hade
en kört ihjäl sig, sade hustru min; huru
mycket fick notarien för så mycket arbete?
— Åh, en obetydlighet, tio banko arket.
— Och hur många ark?
— Jo fyra.
— Fyratio banko, sextio riksgälds;
det blir, låt si, 5 R:dr. 35 sk. banko
ungefär för hvart lik, det är för godt pris.
Herrn skall inte vara en stackare; slår
man sig på en näring, så bör den drifvas
med fart.
— Hm.
— Ja, bli inte ond lille notarie; men
hör på; uppriktigt sagdt, så har jag mina
små planer; hm, man måste sträfva här i
verlden. Hör på, landshöfdingen kommer
hit om några dagar på pröfningskommitté,
och ser notarien, vi göra då en större
middag, och det skall Gud veta, mat skall
han få och vin också; men ser notarien,
det skall vara någonting mera, det skall
vara till exempel verser, ja verser; vill
notarien skrifva verserna?
— Oändligen gerna.
— Heder och tack , heder och tack!
Se det kan kallas en vän, som skrifver
vers åt mig och talar om höga ting med
min hustru. Stackars menniska, jag har
inte tid med henne.
11.
Rivalerna.
Det går väl an att vara författare om
man endast får vara ensam. Det är med
det som med allt, konkurrensen förstör
näringarne. Notarien, som var till sina
tänkesätt mycket konservativ, och i flere
år reguliert aflevererat verser vid alla
möjliga den lilla stadens högtidliga tillfållen,
varit »tjust« då borgmästaren fick
Wasaorden, fallit i »ljuft svärmeri«, då enkefru
stadsfiskalskan Prejare inträdde i nytt gifte,
och »blandat sina tårar« med de sörjande
efter gamla kommerserådet i hörnet, för
hvars skull ingen gret, åtminstone sedan
han aflidit. Allt hade gått bra ända till
det sista året. Saken var den, att
bocktryckaren Spaltins son, en fräknig ungdom,
som ej längre sedan än notarien mindes det
Vdam.
gick i skolan, klädd i skinnskodda byxor
och i en tröja hvars ärmar alltid voro för
korta, nu blifvit magister. Då Gud af
synnerlig nåd försett honom, som sin faders
son, med en af tidehvarfvets häfstänger, en
maschin som omgestaltar verlden, med ett
ord en tryckpress, så kunde det ej falla
unga Spaltin in att göra sig till slaf, gå
skolvägen, bli prest eller embetsman, utan
han beslöt att bli en fri man och
boktryckare — som är precist detsamma.
Unga Spaltin, lång, mager, fräknig
ännu i denna dag och med en synnerligen
lång och frågvis näsa, gick sedan ett halft
år tillbaka snedt på stöflarne i den goda
staden Skråköping. Tidningen, den i
allmänhet såkallade Skråköpingsblackan, blef
omdöpt och kallades Skråköpings Mercurius,
ty som man vet var Mercurius handelns,
konsternas och tjufvarnes gud, och tidningen
utlofvade att beskydda handel och näringar,
bilda allmänhetens smak och uppbygga den
med tjufhistorier.
Notarien, som förut varit stadens enda
geni, fick sålunda en mäktig medtäflare,
och följden blef att der uppstod en strid
på lif och död; ty det är lika omöjligt för
två sanna snillen att tåla hvarandra, som
två tuppar om ett korn. Hela den vida
verlden med allt hvad den icke vet och
hvad den vet, med dess kärlek, dess
vexlande öden, dess tusende tankar, dess rika
natur och dess ännu rikare skatter af dikt,
är alltid ändå för liten för två snillen. Det
går ändå an om snillet är en smula stumpigt
så till vida att det beror af andra att bli
tryckt eller icke, men om de kunna trycka
sig sjelfve, äro de oemotståndlige. Notarien
befann sig således i jemförelse med magister
Spaltin ungefår som en höna i jemförelse
med en hök. Vågade han det allraringaste
kackla, bums kom Spaltin och hotade vrida
halsen af honom, isynnerhet som notariens
åsigter icke voro frisinnade. Notarien var
och blef en slafsjäl, en lycksökare, en
servil figur, han måtte vrida sig hur som
helst. Det fanns ej för den stackars notarien
någon möjlighet att få namn, heder och
värdighet af en fri man, ett snille och så
vidare, om han icke på ett eller annat sätt
kunnat ställa till en revolution, men huru
den också blifvit, så hade Spaltin ansett
den för en »halfmessyr«, och notarien hade
fått vara samma stackare som han förut varit.
Notarien var en af dessa, som Gud
ämnat till något helt annat än det de sjelfva
tro sig ämnade att vara. Han hade i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
