Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Onkel Adam (Carl Anton Wetterbergh)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Onkel
kullriga panna fått in den tron att han var
skapad till författare, att han var ett snille,
att han borde genom sina talanger hålla
verlden i stillhet och ro; liksom magister
Spaltin fått i sitt hufvud att han skulle
omskapa verlden.
Det som syntes troligast är att notarien
gjort bäst i att endast skrifva rådhusrättens
protokoller, och magister Spaltin att helt
enkelt trycka. Det ligger dock något
storartadt dramatiskt uti att se ett par dylika
uppträde på arenan. Den ene skrifver och
den andre slår ihjäl. Den arme författaren
handteras som den Lerneiska hydran: det
ena hufvudet kryper fram efter det andra,
men är lika fort borta igen; det är ogjord
möda, ryktet, äran, odödligheten, som eljest
otvifvelaktigt varit den lott, som blifvit
beskärd — tillintetgöres, förpuffar, som en
nypa krut på en glödhög. Sant är visst
att efterverlden återstår att vinka på; men
efterverlden är bra lat af sig och glömmer
hellre än den mins något. Dessutom så
finnes lika så fåfänga figurer framdeles som
nu, och som vi nu höja oss öfver våra
föregångare, så höjer sig efterverlden öfver
oss, och påstår att vi lefde i råhetens och
barbariets tidehvarf; vi, som lefva midt i
upplysningen som salamandern i elden och
skifta i alla färger som han.
Notarien visste alltförväl att han icke
kunde sticka fram sina fingrar i litteraturen
utan att magistern gaf honom ett rapp.
Detta hade väl gått an om man kunnat
hemsöka magistern igen ; men se han
befattade sig ej med annat än recensioner;
han ville höja smaken och bilda omdömet
på den negativa vägen, genom att slå ihjäl
en hel hop snillefoster innan de hunnit få
upp ögonen riktigt, men underlät den mera
positiva att sjelf producera dylika. Om han
detta gjort, hade han utsatt sig sjelf för
omdömen; nu bibehöll han den högre platsen
att beständigt afgifva dem. Man kan
verkligen icke ställa sig försigtigare än att blott
bedöma andra och aldrig sjelf låta
bedöma sig.
Notarien spelade således bestämdt den
sämsta fiolen. Han var blott och bart
författare, en syndare som måste springa
gatlopp framför kritikens gissel. När något
opus af notarien lemnades till tryckning,
mottogs det artigt af faktorn, sattes,
klappades af, lästes korrektur och trycktes rent,
samt häftades, om det hade tillräcklig
tjocklek. Så länge var notarien i fred och hans
arbete en skatt för en kommande tid. Nu
kom det i bokhandeln; knappt hade ett par
tanter (som alltid köpte det kusin skrifvit),
fått sig hvar sitt exemplar, förrän Mercurius
kom och gjorde slut på herrligheten.
Mercurius luktade en slaf på hvarje rad,
alldeles som trollet i sagan om Lunkentus
luktade en christen, då det kom in der
sergeanten låg bakom sängen. Slafven var
utan fantasi, hans åsigter alldagliga, språket
vanvårdadt, och tre grofva tryckfel antogos
som lika många dumheter af författaren.
Sedan sålunda boken eller ett par sidor
voro genomgångna, ty magistern skar sällan
upp mer i de verk han bedömde, särdeles
notariens, så fick den ändtligen nådestöten
och dog, efter konstens reglor ihjälrecenserad.
Detta var en erfarenhet, som gjorde
att notariens fantasi liksom stockades så
snart han skulle skrifva. Sköna, herrliga
tankar liksom slocknade, då han i andanom
såg magisterns långa näsa öfver boken;
han skref och skref om, putsade, rättade,
jemkade — men erfarenheten, den stora
lärmästarinnan, hade lärt honom att
ingenting ville hjelpa. Det var således icke
underligt om notariens böcker blefvo en smula
tråkiga och sålunda gåfvo Mercurius vunnet
spel.
Verserne till landets fader skulle
naturligtvis tryckas och utdelas samt sättas i
tidningen; ty huru skulle eljest verlden fått
veta att hofkamreraren haft en stor middag?
Nu var tillfället servilt; ty det var för en
landshöfding, en af dessa tyranner,
prokonsuler i provinserna, som hindrade
kommunernas frihet och så vidare, det var klart;
dessutom var landshöfdingen kommendör —
skaldekonsten skall aldrig nedsänka sig till
kommendörer — och till på köpet hade
notarien skrifvit verserna; således måste det
bli ett nederlag, som vanligt. Allt detta
hade till följd att notarien, som i fordna
dagar rätt gerna lemnade bidrag till tidningar,
om de ville ha hans pennas alster, från och
med magister Spaltins uppträdande med
Mercurius , blott med en axelryckning talade
om »tidningsskrifvare« och sådane, som
»nedläto sig att skrifva i dagbladen«.
Magistern gaf genom sitt öfvermod alltför mycket
anledning till klander, och notarien underlät
också aldrig att framställa faran för Skrå-,
köping att hafva en sådan orostiftare inom
sina murar; ja, notarien fann till och med
att hela riket kunde råka i oro genom
magisterns inflammerande artiklar, som summa
summarum hade tvåhundrade läsare, af hvilka
hälften ej begrepo hans tankegång, och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
