Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bernhard Elis Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— — — Ma tombe est verte,
Sur cette terre déserte
Qu’attends-tu? Je n’y suis pas !
Lamartine.
Säg mig, du doftande vind, som dansar i fröjd öfver fältet,
såg du min lilja? o säg! såg du min rodnande ros?
Säg mig, du sorlande bäck, som rullar ditt silfver i lunden,
Säg du min kärlek? o säg! såg du min flyende brud?
Blommor, dränkta i tårarnes dagg! kanhända J kyssten
flyende engelens fot — lyckliga, gråten och dön!
Sky, som löser dig upp i vesterns skimrande guldstoft!
Var det af dig som hon bars stilla till himmelens rand? ...
Klaga, du sångare! fritt: ack, ingen din stämma förnimmer;
Sucka, du flämtande bröst! — ingen, ack, ingen dig hör!
Ingen, ack, ingen förstår den sorg, som i själarnes midnatt
Gömmer sin mäktiga rot, växer och näres af blod;
Och ej irrar ändock härnere en själ, som ej hvälfver
Fröjdernas skimrande hjul rundtom en axel af qval.
Menniskohjertat är sjukt: derför det dväljes i mullen,
Ömmar för himmelens hand, ömmar, men helas ändock.
Icke mot jordens flygtiga lust jag byter de tårar,
Hvilka i minnenas natt stilla jag gråter ibland,
Stilla jag gråter ibland, när de blånande rymder jag skådar.
Dit jag förlägger mitt hopp, dit min Angelika gått.
Ack, men hur ofta ändock mitt ensliga hjerta vill brista!
Minnenas ljufliga tyngd trycker till jorden mig ned;
Ty jag har egt för min kärlek en var och en ros för mitt hjerta; —
Stormen har härjat min vår, döden har tagit min ros.
Hvila din vinge, min själ! — Dig hölj i ett töcken af tårar,
Gjut ur ditt innersta djup sorgens elegiska ljud!
Klaga, som fogeln i skog, när hans bo är plundradt och öde,
Sucka, som vinden i säf suckar när hösten är när!
Tro ej det smickrande hopp, som vaggas på luftiga skyar,
Tro ej den svalkande frid, vindarne ljuga för dig.
Men när härjaren går i höstdrägt fram öfver fältet,
Stormarne ryta i sky, vågorna brytas å strand,
Då, min själ, får du tro: det språk, de tala, är sanning;
Dödens, förgängelsens språk, kärnan af lefnadens dikt.
O! hvad drömde jag ej, hvad hoppades, egde jag icke,
Medan jag trodde ännu lifvets bedrägliga sken?
Friden krönte min natt, min dag var fyld af triumfer,
Morgonen lyste af hopp, qvällen af minnenas fröjd.
O, min Angelika, hör du ännu den jordiska sångens
Sväfvande, darrande ljud fjerran ur mödornas däld?
Hör du, när natten är ljum, och på genomskinliga skyar
Vindarne vaggas i sömn, suckar ur sorgernas dal?
Hör du kanhända en suck ur mitt bröst, en ton ur min lyra?
Ler i din himmelska ro? känner kanske dem igen?
O, min Angelika! då, då bruste mitt hjerta af glädje,
Och med en segrande sång flöge min ande till dig! ...
Men jag lefver ännu, jag sörjer och irrar och faller!
Icke Angelika hör sångarens klagande röst.
Ack! hon sitter i ljus och dricker de Saligas nektar,
Englarnes tjusande sång fröjdar dess jublande själ.
Himlarnes svalkande luft kringströmmar dess glödande ande,
Edens oändliga doft gjuter sig mildt i dess famn. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
