Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bernhard Elis Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Icke de Saligas lugn af jordiska vexlingar störes:
Sorlet af menniskors lif studsar mot himmelens port.
Men kanhända likväl ett blygt, ett irrande minne
Med min Angelika smög troget till själarnes land.
Mins du din barndom ännu, o! mins du i lindarnes skugga
Lekarnes lätta behag, fröjdernas hviskande språk?
O! det var jag, som lekte med dig, jag, arme, som svor dig,
Förr’n jag förstod hvad det var, kärlek i lif och i död.
Säg mig Angelika! är det ej så i himmelens lundar:
Saliga andarnes här älskar och älskas igen?
Mins du din barndoms ljufliga dröm ännu i din himmel,
Bed, min Angelika, då, bed för min flämtande själ!
Rusig af drömmarnes vin en qväll på den lummiga stranden
Satt jag och hörde förströdd vågornas hulda musik.
Högt bland silverglänsande moln satt sommarens måne,
Ängarnas blommiga bädd drack dess försmäktande sken.
Vindarne susade mildt, och natten svälde af vällust:
Hjertat löste sitt band; kärleken diktade fritt.
Lugn var min ande och klar: mitt hjertas tröttnade vågor,
Sorgernas svallande sjö, lade sig sakta till ro.
Djerft jag blickade kring den ljuft-inslumrade nejden;
Tänkte på seger och död, tänkte på menniskors lif.
»Icke, så tänkte jag då, skall dränkt uti tårarnes töcken
Längre du dväljas, min själ, — höj dig i styrka och ljus!
Gack till grafven och kasta en krans af evighets-blommor,
Saknadens sista, derpå! — Lemna den sedan i ro!
Blanda dig sedan i lefnadens värf, i njutningens hvirflar,
Plocka hvar rodnande ros, smaka hvar gyllene frukt:
Sök ej att rycka ur himmelens famn hvad redan den eger:
Ingen Angelika mer blomstrar, du dåre, för dig.» —
Så jag tänkte och knöt den första blomman i kransen,
Offret som skulle en gång smycka Angelikas graf.
Snart ur skyarnes bristande dok en tindrande stjerna
Såg jag vid himmelens rand skrida i helighet fram.
O, min Angelika! — svara — kanske dess blinkande strål-punkt
Rymmer din älskande själs hvita, odödliga lif?
Ack, så länge jag ser bland himmelens väna gestalter
Städse din luftiga bild, väfd utaf kärlek och tro;
Ack, så länge i källornas sorl, i vindarnes hviskning,
Blommornas vårliga doft, stjernornas nattliga glans
Än jag förnimmer och hör Angelikas väsen och anda,
Vill jag med klagande sång dyrka min himmelska brud ...
Men min stjerna har gömt sig i moln, och månen har sjunkit:
Flydde du, tjusande bild, gäckande töckengestalt?
Fläta, min darrande hand, din krans af evighets-blommor ...
Skynda — hon flydde ju dig — saknadens sista det är!
Dock — på minnenas krans ännu jag binder och binder —
Ljufliga flicka, o säg! blifver den färdig en gång?
Susen er grafsång, susen af sorg, J darrande aspar,
Böj dina grenar, o alm, — här är Angelikas graf!
Klagar ej saknadens trast, du susande asp, i din krona?
Tömmer ej natten sin gråt, heliga graf, i din famn?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
