Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bernhard Elis Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
431 Bernhard Elis Malmström.
Blef all naturen med hans sång bebådadt.
Nu hejdas vinden i sin lätta fart
Att spela kärleksvisor mellan gräsen.
Och skogen susar fram sin sinnesart,
Och blomman yppar nu sitt blyga väsen.
Vid källan Necken rör sin harpas sträng,
Och dvergar lura under fjellets stenar,
Och elfvçr dansa nu på grönan äng,
Och skogsfrun skymtar mellan trädens grenar.
Det var hans ungdomsbragd! Ett språk
han gaf
Åt det som stumt och obegripet varit:
Hvarhelst han diktens fria rymd befarit,
Han sångens bojor öfverallt högg af.
Det var en tid af strid och vedermöda,
Af id och äflan utan rast och ro,
Men oförtröttad i sin varma tro
Han gick i kamp mot lefvande och döda.
Ett maktspråk, bygdt på sekelgammal häfd,
Af vanan helgadt, ej för honom gällde:
Det var hans arm, som sist i gruset fällde
Hvar åldrig fördom, tåld men undergräfd.
Men om han, retad under stridens yra
Från skilda håll af fiende och vän,
Förgripit sig på minnen, verkligt dyra,
Han har dem manligt rättat upp igen.
Omsider stridens eld är nederbrunnen.
Uppå sin valplats tankfull kämpen står:
Den seger, som han syftat på, är vunnen:
Romantiskt fri den svenska sången går.
»Men är det nog«, med tvekan han sig frågar,
»Att söderns sångmö här sin plats begär?
Hur än hon svärmar och hur än hon lågar,
Hon tränger icke ned till hjertat här;
Hvad än hon vinner och hvad än hon vågar,
Hon, som den förra, dock en fremling är.
Tegnér har sjungit: hvarje ljud förtjusar:
Det är med dig han tjusar, fosterland!
I mäktiga och tunga toner brusar
Nordmannaharpan under Geijers hand!
Välan, jag ser mitt sanna mål! Till norden,
Den jag gick ut ifrån, jag återgår:
Den heliga, den dyra fosterjorden
Jag egnar allt, hvad än mig återstår.«
I svenska häfdens krypta steg han neder
Till minnena från sångens forna dar.
I dunkla gömmor snart ett ljus sig breder,
Och halftutplånad skrift blir åter klar.
Allt, hvad han träffar der, han noga gömmer,
Allt, hvad förloradt är, han ser med sorg:
Om Atlands ära han med Rudbeck drömmer,
Och far till andars land med Svedenborg.
Han Thorilds djerfva snille troget följer
På vida ströftåg genom tankens verld,
Och ser han Lidner stadd på himmelsfärd,
Han med sin kärleks dok hans svaghet höljer.
När med Dalin han sjungit om igen
Sin täcka, skämtuppfyllda barndomsvisa,
Lifslefvande en bild han målar se’n
Utaf det glada hofvet kring Lovisa.
Och Bellmans sångmö! Ingen så som han
Har hennes rika djupa väsen fattat:
Han såg, hur löjet genom tårar brann,
Hur hjertat blödde tyst, se’n munnen
skrattat. — —
Men huru ädel, hur försoningsfull,
Han vedersakarne, de forna, dömde!
För deras snilles och förtjensters skull
Han gerna lidna oförrätter glömde.
Att skipa sådan rätt, det var hans tröst,
Hans lust, hans ära under lifvets höst.
Sin kärleks sista gärd hans fromma sinne
Vill egna hädangångne vänners minne;
Men dödens blixt i tempelbyggna’n slår,
Förr’n sista bilden färdig är derinne —
Till andra värf den ädle mästarn går:
Hans Skalde-Pantheon ofullbordadt står.
Nu till Lycksalighetens Ö han ilar,
Dit hans Felicia honom vinkat re’n,
Vid hennes trogna hjerta skalden hvilar,
Hur säll i evighetens morgonsken!
O Svea, följ med dina varma böner
En af de ädlaste bland dina söner!
Gråt stilla vid hans graf! En själ ej fanns
Mer varm och god och oskuldsfull än hans!
Midsommarnatts-Dröm.
(Vid Studentmötet 1845.)
Der borta i söder, der svallar ett Sund
Emellan två grönskande stränder.
Deröfver om sommaren Leire till Lund
Sin helsning med svalorna sänder.
Der sågo de gamle väl fordom ibland
En underlig hägring i natten,
När dimmor, som drömmar, uppstego vid strand
Ur vikarnes slumrande vatten.
Då börja der skepnader sväfva i sky,
Och vattnet af fasa att brusa:
De skuggor de mötas och kämpa och fly;
Men ängsliga vindarne susa.
Från furornas ljellar, från bokarnes ö
Sig samla de töckniga skaror.
De mötas i skyarne högt öfver sjö
I strid utan dödar och faror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
