Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bernhard Elis Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
Bernhard Elis Malmström.
Nog är mig ensamheten bitter
På tu man hand med dig ibland,
När mamma länge borta sitter
Hos fruarne med kort i hand.
Att vara god, att vacker kallas,
Min Gud! hvad tjenar detta till,
Då det är ingens eller allas,
Hvad man den ende egna vill?
För honom blott jag ega ville
Allt ädelt af en men’skas lott,
För honom dygd, för honom snille,
Behag, talanger utan mått.
Med honom — Gud! — jag ville gunga
Som fogeln glad på samma gren,
Och sjunga, älska — älska, sjunga,
Tills lifvets sista qväll blef sen.
Då skulle jag mitt hufvud sänka
Emot hans bröst med trofast mod;
Då skulle ban med kärlek tänka:
För mig hon varit skön och god.
Dock, ack! jag fjolla, har ej åter
Mitt hjerta sprungit re’n itu.
Det er ju löjligt, att jag gråter
Så der för ingenting som nu.
Tst — Mamma kommer — — Akta, akta,
Jag hör i trappan hennes fjät.
Ack, kära hjerta, klappa sakta,
Du stanner nog ej af för det.
Att jag af bäfven så skall stamma!
Gud! — om det voro någon ann’ ....
1 himlens namn! det är ej Mamma,
Du vilda hjerta, det är — han!
Segrarinnan.
Inga ärestoder
Qvinnans dygder vinna;
Men der böner brinna
Mellan tårefloder,
Heter hjelten Qvinna,
Heter segrarn Moder!
Lida, älska , dyrka,
Ingen att förtro det;
Offra hjerteblodet
Utan tack att yrka,
Med den svages styrka,
Som är tålamodet.
Bida och försaka,
Kränkas djupt och glömma,
Och om himlar drömma
Under nöd och vaka: —
Blott en mor och maka
Kan den kalken tömma.
I sin kärlek sluten,
Tyst och idog går hon:
O hur väl förstår hon
Ockra med minuten!
Verldens pris försmår hon,
Älskar än förskjuten.
Lidna oförrätter
Hur hon mildt förlåter!
Fast’ hon bittert gråter
Under tysta nätter,
Högst af allt hon sätter
Att försonas åter.
Huru ömt hon brinner
För de sinas öden!
Huru plågan, nöden
Hon sig vuxen finner,
Tills hon öfvervinner
Lidandet och döden!
Gack att segrar vinna
Utan flärd och villa!
Låt din kärlek brinna
För det svaga, lilla!
Herrska i det stilla,
Milda Segrarinna!
Stilla, mitt hjerta!
Stilla, mitt hjerta! Snart hvilar du sött
Djupt i den ensliga mullen;
Ofta du yrat, men snart är du trött,
Längtar till grönskande kullen;
Der i de susande lindarnes frid
Snart du får slumra och bida din tid.
Troget du klappat — år ifrån år —
Fröjder och sorger mig delat:
Vållat mitt löje och vållat min tår,
Vållat min skuld, när jag felat.
Men om du bröt, du dock aldrig var kallt,
Glödde och stred — och led framför allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
