Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Blanche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460 August
pà de båda delarne, mycket tunnt och det
räckte knappt till det. Vidare hällde hon
ur en qvartersbutelj mjölk i en tallrik. Allt
detta satte hon fram för Leonard.
Leonard kastade sig genast öfver ena
halfvan af kakan och slukade den med en
appetit som förvånade mig. Eljest bruka
icke barn förvånas öfver sådant. Derefter
säg jag Leonard kasta en roflysten blick
på den andra smörgåshalfvan.
»Har mamma ätit?« frågade han.
»Ja,« svarade hon, men gjorde dervid
en häftig rörelse mot bordet. Dock hejdade
hon sig ögonblickligen.
»Ät, kära barn, om du är hungrig,«
sade hon med matt stämma, och Leonard
lät ej säga sig det två gånger. Han
förtärde äfven den andra hälften och tömde
mjölktallriken till sista droppen.
Men under det han spisade kom jag
att betrakta modren. Hon satt på en
pinnsoffa, lutande sig mot ena hörnet. Då såg
jag henne, bleknande alltmer, tillsluta ögonen
och derefter liksom sjunka tillsammans.
»Din mor är sjuk!« hviskade jag till
Leonard.
»Mamma!« ropade han, skyndande till
soffan.
Jag vet icke om han begrep hur det
stod till; men jag, äldre och för tillfället
uppmärksammare-, begrep ganska väl och
skyndade ut, ilade upp till de mina och
omtalade hvad jag sett och hört, och den
gången åtminstone blef madam Holm icke
utan middag. Jag har ofta tänkt på denna
händelse. Det var en nöd och en försakelse,
hvarom jag ditintills icke haft någon
föreställning.
Någon tid derefter flyttade madam Holm
med sin son, ty hyran var för stor och
eldstaden för bristfällig, och år föx-flöto
innan jag återsåg moder och son.
Under andra året af min studenttid i
Upsala fick jag en dag höra att en ny student
med namnet Leonard Holm blifvit inskrifven
i Stockholms nation. Jag- gick till honom
och fann honom vid Dragarbrunnsgatan i
ett litet studentrum af den gamla enkla
stilen. Han var då en adertonårig spenslig
yngling, men ansigtet var hans barndoms.
Samma fina drag, samma blonda hår och
blå ögon. Jag frågade genast efter hans mor.
»Hon är qvar i Stockholm,« svarade
hau något förlägen.
I detsamma knackade det sakta på
dörren och han skyndade ut. Men jag
hörde honom tala högt med någon utanför.
»Hvad gör det?« hördes han yttra,
»kom in, mamma! det är ju bara en
gammal bekant.«
Och nu kom han in, förande vid
handen en något motsträfvig qvinna, klädd
såsom en af arbetsklassen. Det var hans
mor. Hon hade följt honom till Upsala,
för att äfven der kunna se till honom; men
för att kunna göra det och derjemte
uppehålla sig sjelf, något som i sista rummet
afsågs, hade hon åtagit sig att städa och
laga mat åt studenter. Nu uppstod det
lifligaste samspråk emellan oss tre, och
utomordentlig var naturligtvis hennes glädje
och lycka öfver de vackra betyg hennes
Leonard fått i sin studentexamen och dem
jag flerfaldiga gånger måste uppläsa och
öfversätta för henne.
När jag gick, följde hon mig ut i
farstun.
»Kära herre!« bad hon mig; »säg
för all del åt ingen att jag är Leonards
mor! . . . Han skulle bestämdt få
olägenhet deraf.«
»Tvärtom,« försäkrade jag; »det skulle
hedra både er och honom.«
»Så säger man nog, men så är det
inte,« försäkrade hon; »man skulle rynka
på näsan åt städerskans son och det vore
min död, för jag lefver ju endast genom
honom.«
Djupt rörd tryckte jag hennes hand,
lofvade tiga och gick.
Blef denna mor belönad? Blef frukten
af hennes ömhet och försakelse sådan hon i
förlåtlig modersstolthed drömt sig den? —
Innan terminens slut insjuknade
Leonard och slutade sin korta lefnadsbana.
Det var först på andra dagen efter hans
död jag fick underrättelse derom och
skyndade genast till sorgehuset. Leonard låg i
sin kiste mycket fint och vackert svept.
Hans mor, som icke hade ögon och öron för
mig, gick omkring och sysslade i rummet.
Än tog hon ner hans kläder från väggen,
synade dem noga, for öfver dem med
handen och hängde upp dem igen. Än
stannade hon vid kistan och ordnade de ljusa
lockarne kring den förbleknades panna, men
så varsamt, liksom fruktade hon att störa
hans sömn. Än begaf hon sig till
skrif-bordet, tog den ene boken efter den andra,
dammade af den och ställde den sedan på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
