Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Zachariai
•
glada i hela hans rike. Men också hvilket
utomordentligt ämne var icke detta för
underdåniga fägnebetygelser och svassande
rökoffer af creti och pleti, hvilka med fraser,
mera svarfvade än hans högst egenhändiga
dosor, slogo ned som en myggsvärm omkring
den stackars konungen, icke lemnande honom
ett andedrag uti lugn!
Aldrig har här i norden krupit så
mycket underdånigt fjäsk, som för detta
majestät utan makt. Aldrig har här så
många sirliga vältalighetens blomster och
högtuppstyltade snilleöfningar blifvit
utströdda, som för denna krona af guldpapper,
denna thron, på hvilken satt en beskedlig
man, som föreställde en konung. Dessa
många välmenta underdåniga tal och
fägne-rim, af hvilka somliga blifvit tryckta uti en
särskild bok, somliga i den tidens lärda
tidningar , men mesta delen tyvärr torde ha
för alltid gått förlorade för en häpen
efterverld, begynte redan före kongl, majestäts
afresa från Stockholm, den 12 Juni nämnde
märkvärdiga år, öfver Ålands haf, —
fortsattes vidare under hela den höga resan
genom Nyland, Tavastehus, Åbo och
Björneborgs län, Österbotten, Norr- och
Vesterbotten, Ångermanland, Medelpad, Helsingland,
Gestrikland och Upland, afstadnade icke ens
med konungens lyckliga återkomst den 10
Augusti till Drottningholm, utan fortfor ännu
länge derefter att utgöra ett rikt och
fägne-samt föremål för tidens fruktsamma vittra
pennor. Se här några artiga och
nöjsamma prof.
En poet försäkrar, dagen före afresan,
att Finland näppeligen på tvenne sekler
skådat en sådan sällsynthet, hvarföre det nu
»af glädje ler«, under det att hela Sverige
gripes af en »billig smärta«. En annan
bedyrar att
. . . »bort vid Kumo strand
Och omkring Loj os vågar
Ett folk af glädje lågar
At kyssa få din hand . . .«
Der förmodas blifva en stor trängsel.
Glädjen, som denna gång »flyter i tårar«,
säges bryta tungans band, så att
»Hvar en vältalig är:
Välkommen, Solen vår,
Solen lyser Kjemi Länder
Samt ljus och värma sänder
Kring Kjeltis mörka vrår.«
De lärde funno emellertid detta
glädjerus alltför simpelt och täflade på den mest
klingande latin att anropa alla Olympens
gudar och gudinnor oin bistånd, synnerligen
för den fruktansvärda resan öfver Ålands
haf. Kammarrådet Lövenskiöld fann äfven
detta ej vara ämnet tillfyllest värdigt, utan
lät trycka ett formeligt manifest med många
lärda noter, under titeln Elegia Votiva, ad
Magnum Ducatum Finlandiæ, börjande med
följande ståteliga ord:
Aura, extolle caput, choreas age, Fennia, lætas,
Gloria quanta tua est, quam tibi fausta dies !
Exoptata dies! Nova jam tibi Secula surgunt,
Cum Patrice temet gestit adire Pater *).
Den 19 Juni anlände hans majestät på
kungliga galeren Seraphim till den då under
byggnad varande fästningen Sveaborg och
hugnade följande dag Helsingfors med sin
närvaro. Beklagligen äro alla tal och verser
vid detta tillfälle numera förstörde af tidens
tand. Man vet allenast att det var en
lördag, att mottagandet var präktigt, att
borgmästaren Henrik Pipping hade mödosamma
dagar, att Kongl, majestät bodde hos
landshöfdingen grefve Gyllenborg och att hans
majestät om söndagen bevistade gudstjensten
i stadens kyrka; men om det var den gamla
kyrkoherden Fortelius eller den lärde rektorn
magister Jonas Krook, som då utströdde
Sarons liljer från predikstolen, finns icke
antecknadt. Hvad deremot icke är glömdt
i den tidens annaler, är huruledes
Helsingfors hade den nåden att på sjelfva
midsommaraftonen fira landsens faders namnsdag
uti hans egen höga närvaro, hvarom mycket
vore att förtälja, som här icke skickligt
förmäles kan.
Den anonyme bardalekare, Hjalmar
benämnd, som i 45 mer än vanligt mjuka och
klingande svenska verser, tryck"ta hos salig
Petter Jöran Nyström i Stockholm, beskrifver
konungens finska resa, yttrar sig om
vistelsen i Helsingfors på följande trefliga sätt:
»Åkren, helt diger af ymnerik’ korn,
I vördnad små axen nedböjer,
Herden i Luren, herdinnan i Horn,
Sin Hjord, att hopkalla ej dröjer;
Foglarna sjunga så ljufligt och gält
I dälder, på Öjar och Näsen;
Blomstren utsira båd Lunder och Fält,
Och barnen de tumla i gräsen.
»Varen välkommen, vår Mildaste Kung
Och Huldaste Fader i Norden,
Ropa de alla, så gammal som ung,
Och lycka ske ADOLPH på jorden!
*) Aura, dit hufvud lyft! O Finland, jubla i dansar!
Hvilken ära dig sker! Hvilken lyckosam dag!
Efterlängtade dag! Oskådade sekler dig randas,
När att nalkas din strand Landsens Fader nu går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
