Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482 Zacharias
man aldrig bör förgäta det heliga och sköna
fjerde budet: »hedra din fader och din
moder, på det att dig må väl gå och du
må länge lefva på jorden.«
Sången.
Så är sagan nu om sången,
Så det ädla Suomifolket,
Så den vise barden säger:
Sången är af sorg upprunnen,
Men af sång är glädje vunnen.
Långt i fjerran ödemarkens
Vindomsusade, förgätna,
Sorgsna mo, vid insjöns stränder
Och den höga åsens branter,
Står en koja, gömd och ringa.
Låg är kojan, hög är furan,
Högt är forssens dån, och mäktigt,
Mer än alla menskotankar
Slår naturens stora hjerta.
Runotar, den ädla sångens
Höga moder, bor i kojan,
Bor allena, bor i armod,
Bor i sorg och bor i längtan,
Sällare än lyckans skötbarn,
Rikare än kungadöttrar,
Icke heller alltför ensam.
Många spår till kojan leda,
Lätta spår, som vända tyngre,
Med ett sviket hopp, tillbaka.
Kom en dag en munter yngling:
»Frid med dig, du sångarmoder,
Diktens ädla fostrarinna!
Länge dina spår jag följde,
Sökte dig i stadens hvimmel,
Sökte dig i bygdens lekar,
Sökte dig i tärnans löjen
Och vid bägarns rand förgäfves.
Nu, o moder, ett mig lofva:
Lär mig sångens gudagåfva!«
Runotar, den ädla sångens
Höga moder, log och sade,
»Fann du icke mig i staden,
Ej i bygdens glada lekar,
Ej i tärnans lätta löjen
Och vid bräddade pokalen;
Hvarför kom du hit till öde
Tufvans ljung och vågens flöde?«
Sade ynglingen: »O moder,
Vid din härd vill jag förblifva,
Dina furor vill jag slöjda,
Tusen år jag stum vill lyssna
Här på dina tusen sånger
Och den första och den sista
Djupt uti mitt minne rista.«
Sade sångens visa moder:
»Tusen år kan du förblifva,
Tusen sånger kan jag gifva,
Och den första och den sista
Kan du djupt i minnet rista.
Ocb dock kan jag dig ej lofva
Sångens goda gudagåfva.«
Sade ynglingen bedröfvad:
»Öppen är min själ, mitt öra;
Hvad skall jag, o moder, göra?«
Sade Runotar, den visa:
»Gå allen i ödemarken,
Göm en sorg uti dit hjerta,
Då skall sången ro dig gifva,
Sjelfmant dina läppar lifva.
Sången är af sorg upprunnen,
Men är sångens gåfva funnen ,
Si så är din sorg försvunnen
Och odödlig glädje vunnen.«
Vintergatan.
Och nu är lampen släkt, och nu är natten
tyst och klar,
Och nu stå alla minnen upp från längst
försvunna dar,
Och milda sägner flyga kring som strimmor
i det blå,
Och underbart och vemodsfullt och varmt
är hjertat då.
De klara stjernor skåda ned i vinternattens
glans
Så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en
saga än,
Jag har den lärt af stjernorna, och vill du
höra den?
Långt på en stjerna bodde han i
aftonhimlens prakt;
Hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon, ochZulamith var han,
Och båda älskade så högt och älskade hvarann.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
