Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269 Zacharias
Topelius. t
De bott på jorden båda förr och älskat redan då,
Men skildes åt af natt och död; och sorg
och synd också.
Sen växte hvita vingar fort på dem i dödens ro;
De dömdes långt ifrån hvarann på skilda
stjernor bo.
Men på hvarandra tänkte de i blåa höjdens hem,
Omätlig låg en rymd af glans och solar
mellan dem.
Tallösa verldar, underverk af Skaparns visa
hand,
Sig bredde mellan Salami ochZulamith i brand.
Och då har Zulamith en qväll, af längtans
makt förtärd,
Begynt att bygga sig en bro af ljus från
verld till verld;
Och då har Salami, som han, från randen
af sin sol
Begynnt att bygga, också hon, en bro från
pol till pol.
I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,
Och så blef Vintergatan bygg-d, en strålig
stjernebro,
Som famnar himlens högsta hvalf och
zodiakens ban’
Och binder samman strand vid strand af
rymdens ocean.
Förfäran grepp cheruberne; till Gud steg
deras flygt,
»O, Herre, se hvad Salami og Zulamith ha
byggt!«
Men. Gud allsmäktig log, och klart ett sken
sig vida spred:
»Hvad kärlek i min verld har byggt, det
rifver jag ej ned.«
Och Salami och Zulamith, när bryggen
färdig var,
De sprungo i hvarandras famn, — och straxt
en stjerna klar,
Den klaraste på himlens hvalf, rann upp i
deras spår,
Som efter tusen år af sorg i blom ett hjerta slår.
Och allt, som på den dunkla jord har älskat
ömt och gladt
Och skildes åt af synd och sorg och qval
och död och natt,
Har det blott makt att bygga sig från verld
till verld en bro,
Var viss, det skall sin kärlek nå, dess
längtan skall få ro.
Snöflingorna.
Myriader fångna
Förvista andar
Till jorden sjunka
Från Skaparns famn
Och le och gråta
Och älska, lida
Och blomma, vissna
I menskohamn.
Hvarenda ande
Bär stum inom sig
Ett menskohjerta,
En själ så varm.
Hvartenda hjerta
Bär i sitt sköte
En verld af tankar
I menskobarm.
Så födas ständigt
Myriader tankar
Millioner suckar
I hvar sekund
Och stiga uppåt
Till deras ursprung
Som lätta dimmor
I morgonstund.
Och Gud allsmäktig
Han väger dessa
Myriader tankar,
Dem ingen vet.
De onda strör han
Att dö i natten,
De goda blomma
I evighet.
Men de millioner,
Som icke onda
Og icke goda
Ur hjertat gå,
Fåfänga, toma,
Förflugna tankar,
Dem låter Herren
En tid bestå.
Dem låter Herren
I vinterfrosten
Som flingor snöga
Ifrån hans thron.
Och när en solblick
Af himlens öga
Ser ned på flingan,
Så smälter hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
