Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så smälta alla
Förflugna, toma,
Fåfänga tankar
För sol och vår.
Den suck som icke
För himlen duger,
Skall dö förgråten
Som flingans tår.
Björken berättar hvad som kan
hända i månskenet.
Vid den klara rand
Af en blommig strand
Sjöng en björk ibland
Sina gröna visor,
Och jag hörde då
I hans gren derpå,
Och så sjöng han en gång så:
Ack, jag vet, jag vet
Mången hemlighet ;
Mången flicka gret
Under mina grenar;
Mången gosse såg
Här så varm i håg
På den blåa vikens våg.
Klara månen sken
På min gröna gren.
Och så var det en,
Som skar namn i barken,
Och det var blott ett,
Och han kysste det;
Det har ingen, ingen sett.
Nästa qväll så kom
Der en flicka, som
Såg sig ofta om
Och skref namn i barken,
Och det var blott ett,
Och hon kysste det;
Det har ingen, ingen sett.
Nästa afton sken
Månen på min gren.
Så kom åter en,
Och så kom den andra
Tyst liksom en hamn,
Sökte vännens namn
I min trogna, hvita famn.
Och min hvita stam
Stod helt allvarsam,
Och så smög det fram
Hvad de båda skrifvit;
Och de märkte nog
Hvad som stod i skog,
Och jag såg derpå och log.
Sedan hände så,
Att de båda två
Togo miste då
Och ej kysste — trädet;
Lilla vän, hur lätt
Händer icke det?
Det har ingen, ingen sett,
Men det for ett sken
Öfver löf och gren,
Och ett sus der hven
Öfver blad och toppar,
Och en stjernas tår
Föll i vindens spår
Ned på jordens korta vår.
Hvem är din lefnads ljus?
nOch hade jag allt godt,
Och hade icke dig,
Hur bitter vor’ min lott
På jordens sorgsna stig!
Och satt jag stolt och hög
Och hade gods och gull,
Och hade icke dig,
Hur arm jag kände mig!«
»Och vor’ jag god och vis
Och ägde kunskap all,
Och hörde jag mitt pris
I tusen återskall,
Och såg mitt namn i glans
Klart strålande och stort,
Och hade icke dig,
Hur glömd jag kände mig!«
»Hur blef min sällhet du,
Mitt hopp, min enda ro?
Hur blef du mig så ljuf,
Hur kunde jag det tro?
Se, jordens dal är mörk,
En skugga är mitt lif,
Men ljus är blott hos dig —
O, kom och blif hos mig!a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
