Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då de kommo fram till den sandiga landtungan,
där de mest olikartade massor av varor voro
uppstaplade och människor surrade som i en bikupa,
gav den unga flickan sig tid att skaka hand med sin
roddare. Och Del Bishop, som icke var van vid ett
dylikt bemötande från kvinnliga kunder, ställde det
i samband med, att hon var dotter till Jacob Welse.
»Kom ihåg, att min sista matbit hör er till»,
försäkrade han ännu en gång och höll hennes hand
kvar i sin.
»Och er sista skjorta också, glöm inte det.»
»Å, ni är — ni är — urstyv!» exploderade han med
en sista handkramning. »Det är då visst och sant.»
Den korta kjolen hindrade icke friheten i hennes
rörelser, och han upptäckte med både överraskning
och välbehag, att hon genast utbytte den hastiga
trippande stadsgången mot de långa, lätta steg, som
lämpa sig för fotvandringar, men som bruka ta tid
och möda att lära in. Mer än en guldsökare, som
djärvt betraktade hennes fotleder och damaskklädda
smalben, instämde i tysthet i Del Bishops omdöme.
Och mer än en såg henne i ansiktet och gjorde om
det igen. ty hennes blick var ärlig och kamratlikt
öppen, och i hennes ögon lyste ständigt gryningen
av ett leende, som var färdigt att bryta fram så snart
hon mötte andra leende ögon. Och hennes leende
var mångskiftande — det kunde vara muntert,
deltagande, glatt eller gycklande, ett komplement till
vad som framkallat det — men hennes ansikte
behöll alltid sitt öppna, ärliga och kamratliga uttryck.
Och det fanns många anledningar för henne att
småle, då hon skyndade genom vimlet på udden och
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>