Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsenstevnet i Gudbrandsdalen 27 juli—7 aug. 1928. Bibliotekarien Erik Hemlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 NORDEN
denterhuset i Oslo. Där var glam och skratt och ljudeligt tal och
den omisskännliga glädjen att åter vara tillsammans och där var först
och främst vår »generalissimus» Henry Bache, den oförliknelige
reseledaren, som alltid med den varma glimten bak brillorna och det fasta
handslaget — vi voro åter som hemma och trygga för färdens alla
detaljer. Vilka voro så vi och varifrån kommo vi? Från norr, söder
och öster hade vi mött samman en hundratald skara, t. o. m. från
sagoön i väster räknade vi en i vår krets. Och vilka vi voro? Ja,
endast lyckliga människor, som nu susade ut under den djupblå
himla-kupan, där små ulliga sommarmoln simmade, genom daggfriska lider
och doften från nyslagna ängar med målet långt i norr, att där i hjärtat
av Norge begå det stora minnet och inlevelsen i ett stycke väldigt Norge
— Ibsens gigantiska tankevärld. Men dessförinnan väntade oss denna
dag, en av de intensivaste vi skulle få uppleva. Först Eidsvold, de
stolta nationella minnenas tysta tempelgård, där vi mest kanske grepos
av den enkla, osmyckade rådssalens stämning, där vi på gulnade små
blad på träbänkarna läste deras namn, som då gjorde Norges historia.
Kanske också en och annan gjorde en tur genom lunderna omkring,
där björkarna susade minnen från Camilla Colletts ungdomsaga. Så
upp i de väntande bilarna, färden går längs Mjösens långa sjö och
i Lillehammer väntar oss dagens andra upplevelse — Maihaugen.
Bättre än vanligt smakade middagen efter dessa själsliga sensationer.
Nu först kunde ock skaran mönstras mera i ro och det glada sorlet
varslade genast om rika möjligheter till flera glada sittningar kring
dukade bord de närmaste veckorna. Farväl, Lillehammer och Sigrid
Undset, som vi endast kunde sända en tyst hälsning, när vi susade
förbi hennes Tusculum; oss väntade ett annat diktarhem, ett dit våra
tankar och drömmar så ofta i livet fört oss — Aulestad.
På ett ytterst förekommande sätt mottogos vi av familjen
Björnson, talrikt församlad kring den vördnadsbjudande gamla. Stundens
stämning var stark. Ett diktarhem, där ännu minnena voro levande
och helgade av den mäktiga personlighet, som här skapat en
kraftcentral, varifrån tändande tankar gått ut över Norge och Europa. Det
var, som hade vi nu för första gången kommit diktaren fullt nära,
när vi fick känna den miljö, varur hans livsverk framgått — se
henne, som varit hans trogna fylgia genom kampens och erkännandets
rika år — se ut över den nejd i gyllene sol, som var diktarens egen
ankargrund i livet. Stark och gripen ljöd »Ja, vi elsker» från
balkongen — ut trädde den lilla vita gestalten och vinkade sakta åt
pilgrimsskaran — de sköna ögonblicken stodo stilla. Den stunden ta vi
nog alla i minnet fram som något av det starkaste vi någonsin fått
uppleva. — Över ingångsdörren till Linnés Hammarby stå de enkla orden
ristade: Numen adest. De orden skulle med lika stor rätt kunna stå
över Aulestads porta].
Allt längre går färden, skuggorna falla stålblå över dalen, som
tränges ihop kring mörknande vatten, kvällsvinden kommer kall från
Jotunheimen och det är först rektor och fru Stauris varma
mottagande uppe på Hundorp, som återger oss de domnade livsandarna.
Men nästa morgon äro vi åter tillbaka i den strålande verkligheten
och stämningen kan bäst återges med den danske deltagarens välfor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
