- Project Runeberg -  Nordisk tidskrift for filologi (og pædagogik) / Ny række : Andet bind /
12

(1874-1922)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

(för Jielpa — hilpir), hvadan brytningen uteblef i 1 pers. sing.
Samma väg, som drep, drepr, ha i fsve. alla starka verb gått,
hvarigenom det ursprungligen efter all sannolikhet äfven här i

2 och 3 pers. befintliga »- omljudet alldeles försvunnit ur den
fsve. pres. ind. Delta var den ena utvägen. Den andra ha al,
elr tagit genom 1 persons likdaning med 2 och 3 1).

Ett vigtigt undantag är däremot följande. Då e stått
närmast framför h går det icke öfver till i i ifrågavarande fall.
Exempel: fléttingr \fteht-) liksom flétla; frétt (= frehti-), frétta, tt
(= *frelitja), fretiin (= ’ fr ehtin) liksom fr egna; rétta (—* rehtja)
liksom réttr\ [sér (= *sehir) liksom sénn (= *seAjnn);] sitt
1= selisti-) liksom sex; slétta (= * slehtja) liksom sléttr. E
har sålunda här skyddats af h från alt öfvergå till i. Detta
fall synes nämligen icke kunna förklaras på annat sätt. Altför
osannolikt vore att antaga, att först *rehtja utan motstånd af h
blifvit *rihlja, som sedermera genom en plötsligt tillkommen
inverkan af h återgått till *rehtja i trots af j’s kraft att genom
det vanliga z-omljudet inverka på föregående vokaler, t. o. m.
af så främmande natur som o, au m. fl. Jag fasthåller således
därvid, att i rétta och hithörande fall den äldre vokalen e är
bibehållen, och vi skola nedan vid jämförelse med andra
germanspråk finna denna upplattning bekräftad. 1 fno. har h så
be-stämdt undvikit i och fordrat e framför sig, att t. o. m.
ursprungligt i ombildats till é framför h-), t. ex. vé (jfr. got. veihs) för
vih, léttr för liht- (got. leihts), Ijd, impf. léda (== *léa, *léha,
*liha, got. leihvan), tjd, téða (—*téa, *téha, got. teihan)’, så väl

*) Denna min framställning sammanfaller, som jag först senare funnit, idet
hufvudsakliga med Blombergs (a. st. s. 67, 70).

*) Jämför härmed öfvergången af ursprungligt u till o framför h, såsom i
dåttir = *dohtar af äldre *duhtar (jfr. Fick, \VJ 103); sitt = sohti-,

*suhti;-*flótti “:>j!ohta-, *pluhtan-; lj6s — *liohs, liuhs. Denna
öfver-gäng, hvartill motsvarighet finnes i andra forngermanska språk — härom
mer längre fram —, måste anses mycket gammal — jag erinrar om
Tunestenens dohlrir — och talar därför ock emot antagandet, att *rehtja
skulle uppkommit ur ett från ett äldre *rehtja härstammande *rihtja.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:58:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nordfilol/nyr2/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free