Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till u föregått’), livarefter detta u senare blifvit y liksom det till
vinnes den, enligt min tanke, riktiga förklaringen af dessa enstaka stående
företeelser. Dessa måste älst, enligt hvad ofvan uppvisats, ha lydt *svifr
*kvimr, hvaraf enl. fno. ljudlagar blef *syjr, *kymr. De nya
infinitivformerna blefvo sofa, koma och 1 pers. pres. ind. sg. fick formen sof,
Ikom; växlingen mellan o och?/ i böjningsformer af samma ord blef
emellertid för språkinstinkten alt för främmande, då y icke var omljud af o
utan af en annan vokal, och större tillnärmelse mellan de sammanhörande
formerna åvågabragtes då, därigenom att y gick öfver till ø och sålunda
närmade sig den ej omljud underkastade formen med o och härigenom
fick ett tycke af i-omljud af o. På samma sätt gick det nu med de
äldre *trod, *truðir — *trydr,*hnol,*hnutir—*hnytr (jfr fsve. pl. nytœr,
nyttar), där man genom ombildning af formerna med y till trødr, hnøtr
gjorde dem liksom mera nära sammanhängande, den förra med den äldre
formen för första person sing. *trod, den senare med sin singularform
hnot; liksom detla sista förhåller sig stod, stodr. Särdeles upplysande
och för denna min förklaring talande äro pluralformerna af sunr, sonr.
Den förra formen af ordet år, som kändt, den ursprungligaste [V su]
och likaså pluralis synir, som också är älst och allmännast i handskrifter.
Då emellertid sing. sunr gick öfver till sonr — genom den i fno. så
allmänna öfvergången af ursprungligtu till o; jfr dropi, lok, lofafVVdrup,
luk, lub — ombildades pluralis till sønir, dat. sing. till søni. Ännu en
substantivform är hår af vigt och intresse, nämligen pluralformen øxn,
jämte yxn till oxi, uxi-, här visar sig samma förklaring tillämplig, som
i alla de föregående fallen, hvarvid blott är att märka, att øxn måste ha
uppkommit, medan singularformen ännu allmänt var den äldre oxi
(också fins øxn i de allra älsta handskr.). Från svaga verb kunna ock
flere hithörande och på samma sätt förklarliga dubbelformer med o och
y anföras, såsom polda, porda jämte pylda, pyrda, de förra tillnärmningar
till inf. pola, pora, pres. poli, pori, vidare monda (jämte mynda) till det
äldre monu, mon (om hvilka former med o se Cleasby oeh Vigfusson,
1ED. s. 439). — Det är icke utan sin betydelse, att sålunda alla dessa
fall, då 0 förekommer såsom förmodadt i-omljud af o, äro sådana, dår
i-omljudet står i böjningsformer af ord, som i andra böjningsformer
hafva utan omljud o, men att däremot ett sådant ø — så vidt jag vet —
aldrig inträder i st. f. y, där detta står i afle d n ings former af ord med o
(t. ex. Htyrma af stormr, yrdi af ord, yrmla af ormr, hyrningr af hom),
att vidare dette o i nästan alla sådana fall, där det kan inträda,
också finnes åt minstone som dubbelform till y (af de tre verben
skolla, skorta, tolla finnas, enl. Wimmer, endast t-omljudsformer med
2/). Dessa förhållanden synas mig kraftigt styrka den förklaringen, att
det varit ett beliof att starkare uttrycka sammanhörigheten mellan
böjningsformerna af ett och samma ord, som framkallat ø af ett äldre
ys&-Bom tillnärmning till o.
*) Detta hade icke ännu inträdt vid tiden för guldhorninskriftens affattande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
