Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äfven vntgia/E för presens och öfversätta „Z. håller sin
hand öfver dem — et cet.“ ? Denna konsequens vill helt
visst ingen medgifva, utan man anför såsom ett otvifvelaktigt
factum, att aoristen af ofta betyder icke „jag hade“, utan
„jag fick“, „jag vann“ *). Detta vill nu ej annat säga, än att
aoristen i sin stambetydelse ansluter sig icke till den
betydelse, samme stam har i presens, utan till en denna
till-ståndsbetydelse motsvarande inkoativ eller betydelse af
inträdande handling; det samma är förhållande med aoristen
af 1d-agaico, t. ex. Hom. II. I, 92 xal TOTf dij &ag<jtj<jE xal yvöa
[ACCVTig Uf.lVf.U0V, Men är detta fallet med aoristen, så kan det
äfven vara fallet med perfectum; vi kunna antaga, att
presensbetydelsen i tnyiy/jt. Uh,&a, TE&uQcrrjtta är uppkommen af en
perfektisk inkoativ „jag har fått, blifvit dold. fått mod“, och,
då ingen intensiv betydelse kan upptäckas i nämnda verb,
måste vi väl anse denna per analogiam möjliga förklaring
för den riktiga. Presens och perfectum förhålla sig i dessa
verb till hvarandra som ett omedelbart närvarande till ett
genom en handling i det förflutna förmedladt. Detta är icke
heller någon enstaka företeelse, utan en, som möter .oss
mångenstädes i språket, t. ex. SeSérpev har fått behof af, till
pres. M behöfves, fattas, Plato Politicus 277 D; hos
Ly-sias XII, 84 Sjzsi ano).oyticrcfie>’o: ngbg avrovc rovg fittgtvgag ri/g
novqplag • too’oiitoj’ y v-J dtr xatasreffgovijxev érégotg nsniatevxEV
betecknas naturligtvis icke ett förakt eller en tillit, som
upphört, utan ett xuta(pgorei, moTcvu förmedladt af xatEqgövr^tb,
éniatevoe, jfr. Xen. Mem. III, 7, 7 ov yag tmg ngonevovaiv év tf
nolet, cov tnoi xataqigovovaii irov, gaSiag SiaXeyo/ievog — év to7g
firjöe-nionote tpgovriaaai räv nohttxåv /irfii oov xatanecpgorr/xånv oxveig
Ufuv; — I sammanhang med detta förhållande mellan
perfekt- och presensformen står, att den senare icke sällan
företer ett vacklande mellan två tidsarter, den inträdande
handlingens och tillståndets. Så är yiyvopai icke alltid ,.jag
blifver", utan äfven ofta „jag är“, Od. II, 319 ov yag vrjbg
énrfioXog ovS5 égerdcor yiyvoura; Soph. PM1. 116 &r,Q(tté’ ovv yiyvoii
*) Madvig, 1. c. § 111 Anm. d; Cron till Plat. Apol. 20 D; Soph. Aj.
465, Phil. 331.V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
