Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
irädde helt naturligt såsom den väsentliga i samma mon,
som skilnaden i tidsart mellan presens och perfectum ((pofiua&ai
och ntyofirpr&ui, isrvyciv och é(nvyi\xivtti) fördunklats. Betrakta
vi sålunda i dessa verb presensbetydelsen såsom förmedlad
och sekundär, så tyckas vi sakna skäl att döma annorlunda
om dxu/ylt ae, SéSia, TETitjfiai, xe.)(äQtjZH med flera af Curtius och
Fritzsche anförda verb. Öfverhufvud ser man icke något
skäl, hvarför särskildt hos den senare författaren, som tyckes
vilja gifva en fullständig förteckning pä hithörande verb,
vissa perfektformer af verba affectuum upptagits såsom
ursprungliga praesentia, men andra icke, t. ex. od&Svtrptu1) men
icke itrivyrjxa, deldia men icke ne(pöpy/iai, oaaoi/uiai2) men icke
de synonyma och mycket vanligare rérafiai3), &g/irj/iai*), hvilka
likaledes från rörelseverb på visst sätt blifvit verba
affectuum, iolnu jag hoppas, ninoi&u jag litar (1. c. 157) men
icke ninuauui jag tror3) (jag är öfvertygad) eller det senare
Zlmxu6). Att den omständigheten ej kan vara afgörande, att
de förre formerne förekomma ensamt eller äfven hos Homerus,
de senare deremot blott hos senare författare, hafva vi ofvan
sökt påpeka. Hvad nij.u och beträffar, torde, helst
ingen skilnad i intensiv betydelse kan bevisas mellan desse
den perfektiska ur den intensiva gifver åt begreppet „intensiv11 en
förklaring, i hvilken perfektbegreppet redan ligger, d. v. s.
perfektbetydelsen förklaras ur sig sjelf och demied för ursprunglig.
,,Bryggan“ från den i och med formen gifna perfektbetydelsen till
den i många verb slutliga i. e. faktiska af ett hvilande, omedelbart
presens har varit bortseendet från den ena sidan i perfektbetydelsen
(öfvergången) och framhållandet af den andra (tillståndet).
1 Hom. Od. V, 423 oida yag öj,’ iioi odwdvotai zXvtvz JEvvooZyatog. Detta
exempel vitnar i och för sig icke mera för en ursprunglig
presens-betydelse i ödwfiuoTai än Od. I, 62 ti vv ol töoov uiduaao, Ztv; för
pre-sensbetydelse i wMaao.
"J II. XVI, 884 djzif,- l’nnoi nooalv oQwqé/arai nolefifäetv, Curtius 1. c. p. 156,
Fritzsche 1. c.
3) Pind. Pyth- XI, 81 cvvuTot JJ ixucp uqttaT; tétafiat.
*) Herod. VII, 1 (bis); Xen. Mem. II, 6, 28 öeivöjg yao iov av eni&v/ntjoo)
ävdoujrtwv uXog wQ/utjfjcti eni to cpiXibv avtov; dvtnpiXelo9ai vn avtior j jfl*.
e7trorl(j&aij Plat. Phaed. 68 C.
*) Xen. Mem. II, 6, 31 nineta/uat xal dno tTjg SxvXXtjg åta tovto (pevyeiv
tovg av&ootnovg, oti tag /elgag avtotg nqoaécpeoe.
Herodian. ’lat. I, 4. 2; 5, 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
