Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det yngre; och. löses denna på ett tillfredsställande sätt, är
också stödet för denna åsigt borta.
Att åtminstone på den gemensamt germ. ståndpunkten
t. ex. du haft begynnande icke-sångbar interdental frikativa,
är väl fullt säkert. Ty då indoeur. t motsvaras af germ. p
icke mindre i J)u (indoeur. tu, sskr. tvam) än i germ. panja
(indoeur. tan), så måste båda dessa ord haft samma ljud (J-ljud),
hvilket för öfrigt äfven bestyrkes af högt. du, déhnen. Att
således äfven svenskt-danskt-norskt du och eng. thou en gång
haft j)-ljud, är säkert.
En annan fråga är, huru tidigt detta ljud förändrades,
och allt talar för att det skett i en jämförelsevis sen tid.
Då nyisl., färöiskan och estsvenskan ännu hafva
ickesångbar konsonant, inses häraf, att detta ljud ännu var kvar
på den gemensamt nordiska ståndpunkten. Vigftisson
upplyser Eyrbyggja Saga, Vorrede s. XXXVIII, noten 2:
Inoder auslaut. p findet sich nie in norwegischen Hdss., die
stets ö in In- und Auslaut aufweisen. Det är således fullt
säkert, att i fornnorska handskrifter p är tecken för den
ickesångbara, ö för den sångbara interdentala frikativan. Men
då p enligt regeln användes såsom begynnelsebokstaf i pu,
pa o. s. v. lika väl som i ord om hvilka man vet att de
uttalades med den icke-sångbara interdentala frikativan,
kan man äfven vara viss på att pu, pd o. s. v. enligt
regeln i fornnorskan uttalades med samma ljud. De
estsvenska tu, to o. s. v. visa, att vid tiden för denna dialekts
afsöndrande såsom ett eget mål svenskan i dylika ord ännu
hade ett icke-sångbart ljud. De nysv. ty, töcken (fsv.
thol-kin, poliker, Pyliker) vittna äfven för icke-sångbart ljud också
i de andra fsv. orden, som nu hafva begynnande d,
eftersom de då alla skrefvos med p-\ danska tid talar för samma
förhållande i forndanskan.
Under språkjäsningen i Sverge vid slutet af unionstiden
förblandas ofta th, dli, t, men i Gustaf I.s bibel stadgas
bruket åter; dock så, att man skrifver the, then, thet, thenna,
thetta, tlier, men tå (då), tij t (dit), tu (du), tigh (dig), tin
(din) (Rydqv. IV, 295). Dä nu vid denna tid en reform,
genomfördes i stafsättet af tå, tijt o. s. v., och man icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
