Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fht. ar, er, ir, ur (prepos.) — got. us
fht. hwer — got. hvas.
Dessa ord göra undantag från den germ. slutljudslagen,
att germ. -s försvinner i de vestgerm. språken. (Sch er er:
Zur Gesch. d. d. Spr. 97 f.). Deras afvikande från denna
lag står säkerligen i sammanhang med öfvergången från -s
till -r. Tänker man sig nämligen att på grund af ordens
akcentlöshet s blef r (eller z) redan före tillämpandet af
slutljudslagen, är det förklaradt hvarför det ursprungliga -s
i dessa ord bevarades, ty såsom -r kunde det enligt denna
lag kvarstå, då -r äfven annars möter i fht. (fatar, pruodar,
swestar). Jmf. Scherer anf. arb. s. 108.
Om de fsas. formerna, wi, gi, de ags. ve, ge, de ffris.
wi, i, gi o. s. v. utvecklats omedelbart ur äldre former på -s,
d. v. s. om den germ. slutljudslagen här tillämpats, eller
om mellanliggande utvecklingsformer på -r funnits, är ovisst
(jmf. Scherer anf. arb. s. 98). Att ett ur -s utveckladt
r lätt försvinner i oakcentuerade ord, visar svenskan: fsv. vir
— nysv. vi, fsv. ir — nysv. I, fsv. livar —• nysv. ho, fsv. ur
och u, fsv. cer och (redan i fsv.) æ.1)
Isl. begynnande ]} har i några akcentlösa ord i färöiskan
mot regeln öfvergått icke till t utan till h:
isl. ]>essi, ]>äta — färö. hesin, lienda, hetta o. s. v.
Jr
*) Att konsonantljud ofta utstötas ur ord som sakna akcent, torde
vara allmänt erkändt. Härigenom förklaras äfven formerna utan
k af germ. skolan. Got. endast skulan, men fht. både scolan och
suln, mht. både scolen och soln; nht. blott sollen. Fsas. sculan
men ffris. både skila och sela, nyfris. schiUen och sillen. Ags.
sculan, men Beowulf har vanligen i presens endast s-, hvilket äfven
träffas i feng. (Koch: Hist. Gramm. I, 354). Isl. har skulu, fsv.
skula, men i elfdalskan förekomma i inf. både skoula, skou och
su, sö, i pres. både skall och sa, i impf. både skulle och sulle,
sölle (Rietz s. 606), och i norska bygdemål i impf. konj. skilde
och sille (Aasen. Ordb. s. 691). — I Gottlandslagen finnas på
flera ställen al, all (skall), ulu (skola) (Rydqv. I, 271); i Mora
(enligt Rietz s. 606) inf. ula, pres. al, impf. ulcF. Bortkastandet
af båda begynnelsekonsonanterna bör säkerligen förklaras på
samma sätt som bortkastandet af k: ordet användes ofta utan
akcent.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
