Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag ser i isl. hann, hön samma ord som i isl. pann
(ack. sg. mask. af sd), pä (ack. sg. fem. af sä).
Isl. pann motsvaras af got. pana, sskr. tam; isl. pd af
got. po, sskr. tcm. Got. sa, so, pata betydde så väl „den
(han)“ som ,,denne“, och före uppkomsten af ordet pessi
hade äfven det nordiska sd, su, pat båda dessa betydelser
(Bugge: Tidskr. f. Phil. og Pæd. IX, 112 f.). Då pann
användes i betydelsen ,,denne“, hade det akcent, i betydelsen
„den, honom“ var det akcentlöst, och häri låg orsaken till
ordets differentiering: i den senare ställningen öfvergick p
till li liksom i de ofvan anförda orden från färöiskan,
run-språket och svenska landskapsmål. Hann, som således
ursprungligen är ack., användes sedan äfven för nom., liksom
i samma ord under en senare språkperiod fsv. ack. pan,
pæn utträngde nom. sa. Af samma orsak utvecklades i fem.
af pd formen hä, och analogien med mask. vållade
inträngande af -n, alltså hän, och just denna form möter i
Gott-landslagen. Där skrifves nämligen mask. hann, fem. han,
stundom liaan, hvilket, såsom Schlyter anmärker (Ordbok s.
260, Gottlandsl. s. 263), visar att vokalljudet i mask. var
kort, i fem. långt. I nuvarande gottländskan användes ännu
någon gång ha (hon) med afnött n liksom i andra dialekter
ho för hon (Rydqv. II, 479, Schlyter: Glossar till
Gottlandsl.) Att antaga n i fem. såsom ursprungligt (sskr. tåm)
och bibehållet genom analogien med mask. torde, vara
mindre riktigt. Liksom ack. mask. hann öfvergick till nom.,
användes äfven fem. hän såsom nom., men i denna användning,
och sedan liann antagit adjektivböjning, fordrade hän
omljud, och liksom fem. till knär är knö, utvecklades af hän
formen hön. Detta är den i isl. manuskript vanligaste
formen. Då vid sidan däraf äfven användes Mm, är denna
utan tvifvel att uppfatta såsom uppkommen genom
vokalförsvagning i akcentlöst ord, på samma sätt som i
oakcentuerad stafvelse äldre isl. o motsvaras af yngre isl. n, t. ex.
töko—toku.
Utvecklingen af fsv. han, hon har varit densamma som
af isl. hann, hön. Fsv. hon visar «(-omljud af å, något som
annars enligt Edzardi (Brechung u. Umlaut im nordischen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
