Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjälpare, som viste att undertrycka det onda samt främja
hvad godt och rätt var. Tron härpå var så fast, att man
gärna kunde hånfullt bjuda den onde spetsen och med
dristighet spörja honom, hvad han väl förmådde att uträtta,
om han än ville ställa sig aldrig så vred och förgrymmad.
Trots hans fientliga motstånd skulle lagen ändock hafva sin
gilla gång och rätten komma till heders samt varda
tillbörligen utkrafd.
Förhållandet är i nämda afseende mycket olika med
Uplandslagen, där slut och början äro hållna i fullkomligt
samma stil. Likasom lagen inledes med uttryck af skyldig
vördnad för Guds majestät, så afslutas han ock i den
högstes namn under anropan af hans nåd och bistånd. Där är
så att säga hedersplats anvisad åt honom så väl i början
som slutet. Västgötalagen åter har ingenting att säga om
himmelens och jordens herre i lagens slut, om än tron på
honom och hans makt att främja det goda starkt
framskymtar i de sällsamma slutordens innehåll. Västgötalagen
finner för godt att säga ett ord äfven om den onde. Den
ledande tanken därvid tyckes dock vara ungefär denna:
skall man nedlåta sig till att nämna något om hans tillvaro,
bör detta ske på ett sätt, att icke allenast den sista och
sämsta platsen i lagen varder honom anvisad, utan äfven
all skam och vanheder i öfrigt må komma honom till del,
på det att man i motsats härtill må kunna så mycket
skarpare framhålla den ära och vördnad, som lagens början
tillerkänner den rätte och sanne Guden.
En högst anmärkningsvärd motsvarighet i tankegång
och uttryckssätt återfinnes i de ord, med hvilka
Östgöta-lagen afslutas: Nu ær laghsagha ipur lyktap ok ut saghp
mæp hund ok harvu tinda: byrias at py höghsta ok lyktas at
py leeghsta. Härmed syftas nämligen därpå, att under det
att lagen börjar med så höga och vigtiga ting som kyrkans
angelägenheter och själarnas vård, sänker han sig till sluts
ända så lågt ned på de afhandlade ärendenas skala, att han
sysselsätter sig med simpla stadganden om hundar och
pinnarna i lantmannens harf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
