Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*priak o. s. v., men flere omständigheter tala för att de genomgått
ett mellanstadium med ëa. Vi hafva nämligen ’kvar detta e i sé (got.
sijai)] kanske också under formen æ i frandi (för * fr indi, liksom
vœttr för véttr): af ett äldre *freandi blef i alla nord. språken frencli,
likasom *böandi blef bondi. Härför talar öfverensstämmelsen med
fsv.-fd. frændi, hvilken öfverensstämmelse knappast på annat sätt kan
förklaras. För mellanstadiet ëa tala slutligen de fsv. formerna prea
och prear, samt freadagheer, isl. frjådagr, sannolikt af fnord. *frëan,
äldre * frijok ’).
I fnorsk-isl. sker en likadan sammandragning af ëu, ëo till jo (iå).
I analogi härmed har fsv. sannolikt haft eu för fnord. ëu, ehuru vi ej ha
många exempel att uppvisa; det säkraste torde vara kneum Smål. L.
13: 8, hvaremot t. ex. upsweum ULL. KgB. 2 och forseo VGL. IV
14: 17 kunde hafva fått sin vokal från nom. svear och forsea. Men
ett dylikt öfverflyttande af vokaler kan äfven ske i ord på æ, och
mycket betyda därför icke sådana former som tirœomen Med. Bib. II.
343, knam ÖGL. Æ. 17, 3: 1, tram Birg. Up. — Formerna niu och
tiu, hvilka finnas i alla de nord. språken, visa att det endast är
samnordiskt ëu, icke Tu, som förändras, och denna omständighet gör det
ännu troligare, att ija blifvit ëa, icke la. — Något pålitligt exempel på
ursprùngl. -iju kunna vi ej anföra, annat än *priju (äldre *prijo, got.
prija), isl. prjù. Men fsv. pry visar, att detta ord icke genomgått
stadiet *preu, såsom man skulle väntat, utan *priju har förmodligen
bortkastat j mellan vokalerna (såsom stundom sker äfven i got.) och
sål. först blifvit *prtu, hvaraf sedan blef pria (isl. prjù, fsv. pry), då
tonvigten i diftongen iu flyttades från den första till den sista vokalen2).
] ) Detta * frijoR är utan tvifvel en genitiv af gudinnan Friggs namn.
Frjd-, frea- har sammandragits af *frijöR såsom prjär, prear af
*prijöB,, under det att i det själfständiga ordet gg inskjutits
framför j, så att gen. Friggjar uppstått ur *frijoR såsom priggja af
*prijä. Jfr. häröfver Sä ve, Om de nordiska gudanamnens
betydelse, Upsala 1869.
-)■ Att tonvigten i denna diftong ursprungligen legat på den första
vokalen, är själfklart; och att detta tämligen länge varit
förhållandet i de nord. språken, göres sannolikt af det fnorsk-isl. jo (för
ju), där öfvergången af u till o måste hafva försiggått, medan u
ännu var kort. Denna akcentomkastning är dock gemensam för
hela det nordiska språkområdet, och med den samtidig är troligen
den äfvenledes samnordiska omflyttningen af tonvigten i isl. järn,
fsv. i tern (af *iarn, germ. *Tsarna), (isl. frjâls, fsv. frais [af *frials,
germ. *frthalsaz? fsv. frais är sannolikt uppkommet omedelbart af
* friåls, likasom bryta af briüta]), isl. värr, fsv. var (af *war-, *usar-,
germ,*onsaraz). Då sålunda akcenten omflyttats både i iu. io, Ta och
Ua, är det icke sannolikt att ëa, eu och Tu skolat undgå samma
öde, om några sådana förbindelser då funnits. Om man ock
antoge, att redan vid denna tid i fornsvenskan och forndanskan
ëa och ëu antagit en annan gestalt (hvarom mera sedan), genom
hvilken en sådan omkastning omöjliggjordts, så måste dock af
germ. *nevon, *tehon redan hafva blifvit *nëu eller ntu, *tëu eller
ttu (ty v och h måste hafva bortfallit i dessa ord samtidigt som
t. ex. i *féar af *fehauB,, *tréa af *trevä), och det synes icke troligt,
att dessa två ord ensamma skolat befrias från den allmänna lagen
Nord. tidskr. for filol. Ny række. IV.
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
