Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med <e är sällsynt; och då man känner, att de fsv. handskrifterna ofta
skrifva e för æ (det kan t. o. m. betraktas som regel i diftongen ei),
men däremot sällan æ för e, så ligger det antagandet nära till hands,
att de alla innehålla «-ljud, ehuru skrifvet e. Men äfven om man
endast erkänner <e-ljud i de ord, som med detta tecken skrifvas, så
blir förklaringen af t. ex. sœyia ur sea oantaglig. Väl är det sant, att
e-ljud framför j ofta öfvergår till ä-ljud (jfr. Fryksdalsmålets ljudlära
s. 14), men för denna öfvergång fordras, att formerna med j skola
hafva vunnit en allmännare spridning i språket, och detta
synes — efter ofvanstående uppfattning af deras utveckling — aldrig
hafva varit fallet. Därtill kommer, att om man förklarar seia ur sea,
man bortkastar den enda hittils gifna möjlighet att förklara, hvarför
fnord. ê framför vokal ej utvecklats till ce på samma sätt som annars.
Vi antaga därföre, att mellan det fnord. e oeh ett följande a, u, o
(e, i?) ett j inskjutits. Exempel på en dylik företeelse på andra håll
lemnas af Noreen anf. st. Det är naturligtvis omöjligt att afgöra,
huru det fnord. e uttalades vid tiden för inskjutandet af j; att icke
ens ett slags ä-ljud är otänkbart, visa formerna häjja, däjja (från södra
Dalarne) för *häa, *däa, hädan, dädan. Ur fnord. *sea har sålunda
blifvit fsv.-fd. säja, och det fnord ê har sål. blifvit æ här såsom i andra
ställningar. Ur sœja, vanligen skrifvet seia, har sedan — möjligen
genom några mellanstadier, hvilka det fsv. skriftsystemets bristfällighet
icke tillåter oss att genomskåda — blifvit sea, liksom ur lä ja (isl.
hlœja) blifvit lea, ur blöja (isl. blœja) blea, ur kläja (kleyar Gamla
Ordspr. 625, isl. klceja, som oftast böjes starkt, men äfven har impf.
klcejaöa) först *klea, sedan klia med den ofvan omtalta öfvergången af
e till j!).
’) En utvecklingsgång, som vi tänkt oss såsom möjlig, vore
exempelvis af *læja\ læija — leja — lëa (ss flya ur fly ja, döa ur döja).
Men man kan dock icke, ss. vi ofvan antydt, vara förvissad om
en form med ej, då man ej gärna antager tre samtidiga former af
samma_ord, om man kan undgå det. Eller ock kunde man tänka
på: *latja — læia — lea. För dessa öfvergångar kunna vi dock
ej lemna några ljudfysiologiska skal, ej häller förete analoga
bildningar ur andra språk, då man ännu ej kan anse det fullt utredt,
huru t. ex. nht. blauer utvecklat sig ur mht. bläwer, eller om got.
saian uppstått ur *säjan o. d. — Behandlingen af fnord ea i de
särskilda nord. språken är ett af de icke få fall, i hvilka en tidig
delning af de nordiska dialekterna visar sig, i det att det fsv.-fd.
språkområdet framställer sig som en bestämd motsats till det
forn-norska (och isl.). Hvad de till svenskt område hörande
landskapsmål beträffar, hvilka i flere afseenden visa en från den öfriga
svenskan skild själfständig utveckling — det dalska och det
gotländska —, sluter sig dalskan med 3ina former siå (se), Må (lie)
o. s. v. fullkomligt till den norska sidan, under det gotländskan
går sin egen väg. I forngotländskan eller gutniskan heter det
näml. sia (se), priar (tre, fem. pl.), si (pres. konj. af vera), friadagr,
sviar. Att dessa innehålla Ta, icke in, inser man af det nygotl.
säi eller sai (se), där det långa i diftongiserats ; och fnord. ê har
sål. här öfvergått till ï liksom i andra ord, t. ex. leni (knä), vi (isl.
vé), hiskepr (fsv hœskapær), lit (impf. af lata). Men de spontana
vokaliska öfvergångarne i gutniskan — hvilka i förbigående sagdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
