Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stämma dylika ljud, vid hvilkas bildande tungan icke vidrör munhålans
öfvre vägg, torde vara att under fortsatt bildande af det ifrågavarande
ljudet utsträcka tungspetsen, tils den träffar en fast punkt. Därvid måste
man noga aktgifva däruppå, att icke dess klangfärg förändras. Om
sålunda vid bildandet af r tungspetsen sträckes framåt den punkt, där
de alveolara ljuden d, n, s o. s. v. bildas, märker man lätt, att dess
klangfärg förändras till någon likhet med s. Skall däremot klangfärgen
af r bibehållas, så ti-äffar tungan slutligen den punkt, där rd, rt och
öfriga cerebrala ljud bildas. Däraf följer, att äfven r är cerebralt1).
Denna bestämning af r vinner stöd genom ett par språkhistoriska
fakta. De cerebrala konsonanter, som uppkommit af äldre förbindelser
rt, rd, rs, rn, rl, och ännu så tecknas, hafva tydligen uppstått på det
sätt, att t, d o. s. v. öfvergått till de cerebrala rt, rd o. s. v.,
hvar-efter det föregående r försvunnit. I landsmålen uppstår ofta af det
s. k. tjocka l (I) med efterföljande dentala eller alveolara ljud samma
cerebraler, och här är det tydligen det cerebrala I, som gjort äfven
den följande konsonanten cerebral och därpå själft bortfallit. Orsaken
til framträdandet af de nya cerebralerna måste i förra fallet vara den
samma — en föregående cerebral konsonant, d. v. s. r. Vore r
alveo-lart, kunde företeelsen aldrig förklaras. — En annan omständighet är
följande. Det är bekant, att r i de flesta landsorter gifver åt ett
föregående ä eller ö ett mera öppet ljud än de hafva framför andra
konsonanter, sådana som k, p, t, s o. s. v. Däremot får man höra samma
nyanseringar af ä och ö just framför de ofvannämda cerebralerna rt,
rd, rs, rn, rl, och denna öfverensstämmelse kan ej förklaras genom
något annat än den likartade ställning, tungan intar vid bildandet af
alla dessa konsonanter. Däraf följer, att också r måste vara cerebralt2).
7. Det svenska s. k. sc/ie-ljudet, betecknadt med sj, skj, sk, sti
o. s. v., anses af Jessen för en ,,mouilleret“ dental. J. A. A. säger
(sid. 17), att det bildas, ,,om tungan er höjd mot mellersta delen af
gommen“; men sid. 43 räknar han det bland de ljud, som bildas mot
bakre gommen, såsom k och g. Sundevall, L effler och Noreen
kalla det cerebralt (,,supradentalt“). Att detta ljud dock ej kan få
räknas till samma kategori som rt, rn o.s.v., ser man t. ex. af ä-ljudet
i hässja, hvilket är det vanliga korta ä-ljudet, ej det ofvan omtalta
öppna ä-ljud, som regelbundet inträder framför cerebralerna. En annan
klass, till hvilken man skulle kunna vilja hänföra det, vore palatalernas;
men att det ej häller kan räknas dit, visar det alveolara «-ljud, som
framför det samma förekommer, t. ex. i orden punsch, kanske, män’ska,
ingeniör (uttal, inscherijör). I det sista ordet är det andra »-ljudet
palatalt, och säkerligen skulle äfven det första så vara, om scAe-ljudet
]) Härvid måste dock anmärkas, att samtlige „cerebrala11
konsonantljud i svenskan väl stå på sista trappsteget bland de cerebrala
ljuden och äro nära öfvergången till de alveolara.
*) Att. man icke behöfver antaga detta vokalernas öppna ljud vara
en följd af det bortfallna r, inses däraf, att det också finnes framför
det cerebrala 1 i samma trakter, där det förekommer framför de
öfriga cerebralerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
