Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själft vore palatalt. Den egentliga svårigheten vid bestämmandet af
denna konsonant tro vi vara den, att man vill inräkna den bland någon
viss af de förut kända klasserna1). Till indelningsgrund tages här som
bekant det ställe i munnen, til hvilket tungan är närmad eller sluten
vid artikulationen. Detta sker nu vid de flesta konsonanter på en enda
punkt, hvilket gör det möjligt att tala om palatala, alveolara, o. s. v.
konsonanter. Vid scfte-ljudets bildning däremot ligger tungan på en
längre sträcka ungefär paralelt med munhålans öfre vägg, hvarjämte
hon är betydligt mindre närmad den samma än vid andra spiranters
bildning. Det är sålunda ett dorsalt bildadt konsonantljud, som vi
skulle vilja bestämma såsom palatalt-alveolart. Tungan kommer
närmast gommen ungefär vid den punkt, där de palatala k‘ och g’ bildas;
tungspetsen når nära nog fram till öfre tandgårdsvallen, ehuru ej så
långt som s-ljudets bildande2).
8. J. A. A. (sid. 54) påstår, att ord, som nu tecknas med sk, sp
ock st i stafvelsers början, i själfva verket uttalas med sg, sb, sd.
Såsom bevis anför han, att „i-ljudet i stå alldeles icke höres sådant
som i hans tå“. Detta är nog sant, och ganska naturligt, då en olika
fördeling på stafvelser eger rum; men däraf, att en olikhet råder, följer
ej, att „i-ljudet i stå“ egentligen är ett d-ljud. Denna egendomliga
uppfattning skulle vi lämna utan uppmärksamhet, vore den ej senare
bekräftad af Leffler och Noreen. Emellertid har intet bevis för
den samma blifvit anfördt, och vi anse den aldeles felaktig. Särdeles
tydligt framträdande förefaller oss skilnaden mellan stå och sdå, då,
såsom vi ofvan visat, i och d icke äro fullt bomorgana. Men ett bättre
stöd för vår uppfattning hafva vi att anföra. Barn, som ännu icke
kunna riktigt tala, säga t. ex. ,,tå tillL‘ (stå still), „kom, ka vi pringd"
(kom, skola vi springa), och då dessa använda tenues, kan man väl
vara säker om, att äfven de fullvuxna göra det. Ty man vill väl icke
påstå, att äfven barnen skulle vara förvillade af skrifsättet.
Ett skema öfver det nysvenska riksspråkets konsonantljud skulle
altså erhålla följande utseende:
’) [Jfr. Hoffory i Kuhns Zeitschr. XXIII, s. 525 ff. — Bed.]
2) Vid beskrifningen af denna konsonants frambringande får man ej
häller glömma omnämna, att läpparne därvid framskjutas rätt
betydligt och rundas. Denna läpparnes ställning, som ju också är
egendomlig för M-vokalerna, gifver denna konsonant stundom en
M-omljud liknande verkan på en efterföljande vokal. Så hafva vi
ofta hört ordet gästgifvare uttalas jäschövare, hvilket tydligen är
uppkommet på det sätt, att i — såsom ofta händer i svenskan —
öfvergått till e, hvilket diirpå af den föreg. konsonanten
förvandlats till ö. I betonade stafvelser torde ett dylikt omljud mindre
ofta förekomma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
