Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Exkurs. 7-omljnd av brylniiigsdiftoiigen iu.
Brytningsdiftongen iu har fått en särskild utveckling
i fsv. -ykil „istapp“, som ingår i de sammansatta hws thakx
yklorn (Birg. III), ysykil (Gamla ordspråk; exemplen anförda
av Rydqvist IV, 126) l). Jag tänker mig förhållandet
sålunda. Under det att brytningsdiftongen ia föreligger i isl.
iaki „a piece of ice, broken ice“, möter brytningsdiftongen
iu i no. jukul, jukel (isl. iokull). Detta jukul har på ett
äldre stadium hetat *ekul-. Men att man vid dess sida även
havt ett *ekil- med avledningen -il, framgår av det fsv.
isikil (anfört av Rydqvist VI) och av det i nysv. bygdemål
*) Det i Gamla Ordspråk mötande ysykil är ej något fullgott bevis
för, att -ykil uttalats med j/-ljud, eftersom i denna skrift y stundom
även annars synes representera «-ljud. Men att skrivningen hws
thakx yklom i Birg. III145, 22 värkligen angiver uttalet (och att y
således icke representerar i-ljud), framgår därav, att åtminstone
på de närmast omgivande sidorna (s. 140—149) i samma skrift
y-teckuet aldrig återgiver i-ljud. Härifrån gör icke mykyt (142, 11;
142, 17 etc.) undantag, ty det är otvivelaktigt, att såsom
urkundernas stavning visar, ultima av mykin, mykit (mykyn, mykyt) i
åtskilliga fsv. trakter hade ÿ-ljud (jmf. Kock: Arkiv III, 148),
liksom detta ännu är fallet med mycken (uttalat mytsy etc.) i flera
svenska och norska bygdemål (se om dylika bygdemålsformer t. ex.
Lundell: Sv. Landsm. I, 186; Amund B. Larsen: Kgl. norske
Vi-densk. Selskabs Skrifter 1881 s. 40). Här föreligger en
assimilation mellan ändeisens och rotens vokal, hvilken assimilation i
vissa urkunder kanske står i sammanhang därmed, att ordet hade
kort rotstavelse. I nynordiska bygdemål är som bekant
lik-daning av ändeisens och rotens vokal i dylika ord mycket
utbredd , och om uckså oftast rotens vokal likdauas med ändeisens,
förekommer också den motsatta utvecklingen; se t. ex. hos Amund
B. Larsen anf. st. om fyry, myky, nykyl etc. av fyri, mykin, nykil
etc. — Överförandet av labialiseringen från rotens till ändeisens
vokal förekommer även annars i fsv. Så har rotstavelsens ö ofta
med sig likdanat ändeisens e t. ex. i en handskrift av Stadslagen
från mitten av 1400-talet: bötö, foronötö, gömö, lösö etc. (se
Schly-ters företal s. XI) samt i Själens tröst (från omkring år 1430):
döptö (impf. 40, 15; 45, 27), söktö (39, 7), dödhö (10, 21), föddö
(impf. 8, 17), höghö (18, 2), bönö (böner 29, 29; 46, 12), önö (dat.
best. form av o ‘insula’ 36, 9; 44, 18), omöghölikit (47, 15; 47, 16)
etc. Se Kock i Arkiv III, 148 om assimilation av ändeisens i med
rotens y i denna senare skrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
