Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hållit växlande rotvokaler (tegr, tøgr, Mgr, tugu), hvilka
huvudsakligen uppstått därigenom, att den vokal, som
ljud-lagsenligt tillkom endast vissa kasus, inträngde från dessa
även till andra (jmf. Bugge: Arkiv II, 252).
En fullständig parallel till den här påvisade
utvecklingen av brytningsdiftongen iü till y framför följande i har
man däri, att som bekant diftongen iu (äldre iü, eu)
î-om-ljuddes till y: brytr av *briutiR etc. Endast i ytterst få
ord har emellertid brytningsdiftongen kunnat bliva
underkastad ’i-omljud. Det var nämligen möjligt endast i
sådana, där antingen brytningsdiftongen eller en ändelse med
i på analogisk väg införts.
II. Till bruket av h.
I bskr. nr. 393 i Palmsköldska samlingen på Uppsala
bibliotek1), hvilken från 1400-talet stammande handskrift
utgivits av Reuterdahl och innehåller „Gamla ordspråk“,
finnes en bestämd tendens att efter de slutljudande
ex-plosivorna p, k, g (långt ø-ljud och </-ljud i förbindelsen
guttural nasal -j- (/-ljud) tillfoga ett h, under det att ett
dylikt h icke eller sällan tillfogas efter samma explosivor,
när de stå midljudande.
Detta framgår av följande:
Efter slutljudande p skrives h i fcedraapli (2902)),
tro-skapli (343), œrkæbiscoph (47), hoph (640, 682). hicelph (subst.
122, 698, 903), hicelph (iinperat. 983). Däremot brukas ph
icke i midljud.
Efter sljutljudande Je skrives h i stryTch (57), fikh (105),
bivlch (132), jakh (257), mcerkh (232); efter midljudande h
blott i wcerkhir (227), takhir (168)3).
’) Jag har använt en av docenten Carl af Petersens gjord avskrift.
a) Talet angiver ordspråkets nummer i Reuterdahls upplaga.
3) Ch står i det utländska paascha (1014), hvilken stavning brukas
även under den äldre nysv. perioden (se Kock: Studier I. 89), i
a bachi (707), a bachin (778). Huruvida ch i detta sista ord
utmärker palatal t fc-ljud, liksom detta synes vara fallet i hskr. B
av Södermannalagen (se Studier i, 110), tilltror jag mig ej att med
• visshet avgöra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
