Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tematiska konjugationen: ieu. *bherö af *bliéro-a, och 1 gg.
konj.: *bherÖ af *bhero-o-a. Jag är fullt öfvertygad om, att man
inte kan uppleta något stöd för dylika vokalsammandragningar.
Ty på hvad sätt skulle man kunna göra antagligt, att den eller
den ändeisen börjat pä vokal? Detta antagande har utgått från
den förutsättningen, att den otematiska deklinationen skulle vara
primär i förhållande till den tematiska; då deremot alla
skäl tala för att antaga den tematiska deklinationen
åtminstone för lika ursprunglig eller snarare primär.
Ar detta fallet, är det ingenting, som hindrar att antaga, att de
fall inom den otematiska deklinationen , som pretenderats tyda
på med vokal börjande kasussuffix — som man sedan ansett
öf-verförda på den tematiska — äro att tillskrifva s. k. tematiska
former. Så anser jag principielt t. ex. ieu. *pedei eller *pedai i
1. pedï vara att afdeia *pede-i *peäa-i, så att pede- peda- är den
ursprungligaste 2-stafviga stammen, som i *ped- *pöd- i 1. pès.
7XC0Ç har sina fulla kvantitativt motsvarande enstafViga former.
Allt tyder på, att vi snarare principielt ha att antaga, att
ändel-serna ursprungligen började på konsonant. Här ett exempel.
Andeisen i ack. sg. antages allmänt vara -m (af urspr. me-, mo-).
t. ex. i ieu. *ekuo-m och *ped-7ji eller *pöd-in (> I. equom, s.
pädam, i st. f. *päda, gr. *nåSa ombildadt till ntSa, 1. pedem),
hvari på ett. frappant sätt skilnaden mellan tematisk och
otematisk deklination framträder. Nu hette med all sannolikhet
ack. pl. *e/cuö-ms (jfr s. açvan) , hvaraf gr. och lat. urform
*eku0-ns > lat. equös, ïnnovs, ïnnovç, Skulle man nu antaga,
att den långa vokalen i denna ieu. urform endast vore att
tillskrifva en kontraktion, vore man nödgad att ansätta ändeisen som
*-oms 1. dyl. Men nu talar väl allt för, att man i
öfverens-stämmelse med sing, -m uppfattar *-mS som ändelse. Häraf blir
det en oundgänglig följd, att man har att förklara O i eJctlÖ- som
en afljudsform till 0 i *ekyö-, Och hvarför då icke också
förklara *ekuöd > 1. equöd, *ekuöi > inmat, *ekitöm > ur
*ékuö-d, *ekvö-i och *ekuö-m? jfr s. nuid < ieu. *me-d-,
hvarför också 1. med ur ieu. *mé-d. Yi ha häller ingen anledning
att förklara <péça, 1. fero som ofvan antydts, utan kunna helt
enkelt anse ieu. *bherö såsom en afljudsform till den i perf.
mötande formen *bhe-bhorå eller *bhe-bherä i s. ba-bliSra, jfr gr.
yifovn o. s. v. — Särskildt vill jag här med afs. på instrum.
187, 7 ; 317. 5 framhålla, att gr. x?j og några andra s. k.
instrum. ej äro att förklara ur ett urspr. CÎ utan ur e: lak.
nirno-xa, gort, c-717] = g. hvé, xft i dor. «î]vog, Ttj i dor. t^voç = g. pé
(se t. ex. Meister Gr. Diall. I, 67, Bezzenberger BB. X,
204, J. Schmidt KZ. XXYII, 293, Festgruss an Boehtlingk
100 ff.).
191. Jag tviflar på, at ett cvwj"ijo-a kan läggas till grund
för neutr. pl. avcoyeco (ordet föröfrigt oattiskt v. Bamberg
Zeitschr. f. gymnas.-w. 1874, p. 2). Denna form, såvidt öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
