Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
En småbuske med långa, trådsmala stammar, som till största delen äro liggstammar (jfr nr 67, linnea). Dess jordmån är i de flesta fall uteslutande vitmossebäddarna i våra myrar och skogskärr. På dessa ståndorter förekommer den allmänt över hela norden och går i fjälltrakterna ungefär till trädgränsen. Dess blomning inträffar långt senare på sommaren än de nästföregåendes. Spsom vår avbildning visar, fig. 1, är blomkronan djupare kluven än hos samsläktingarna. Bären mogna sent och bliva fullt ätbara först under vintern. Ännu om våren kunna de plockas, då snön gått bort, och de ligga då omedelbart på vitmossan. I hushållet äro de mycket användbara, liksom förr på apoteken: de överträffa lingon i storlek och syrlighet. I Sverige kallas dessa bär även "tränjon" och "myrbär". Till både blad- och fruktform är denna växt tämligen variabel; en underart, av många florister ansedd för en självständig art, är O. micricarpus Turcz., utmärkt av mycket små blad och tämligen små frukter. De båda arterna växa ofta tillsammans.
Tavl. 144. Fig. 1 blommande stånd av den småbladiga Oxycoccus microcarpus , 2 bär av densamma, 3 fruktbärande gren av O. quadripetalus , 4 blad av densamma, sett från undersidan (3/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
