- Project Runeberg -  Bilder ur Nordens Flora /

(1917-1926) [MARC] Author: C. A. M. Lindman - Tema: Nature, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Bilder ur Nordens Flora: Surtorn Förra Nästa Index Innehållsförteckning

180. Surtorn, Berberis vulgaris L.

N. Berberis. F. Happomarje ("surbär").

På skogsbackar, i skogsbryn, vid vägkanter o. s. v. finner man i s. och mell. Sverige och särskilt allmänt i mälartrakterna en starkt grenig buske, som igenkännes på sina till smårosetter eller knippor grupperade blad och en oftast 3-uddig torn nedom varje bladknippa. På försommaren blommar den ymnigt med ljusgula klasar av stark, dövande, fränt sötaktig doft; på hösten lyser den med små avlånga bär av glänsande skarlakansröd färg och citronlikt sur smak. Man kallar denna buske "surtorn" eller "bérberis". Då den mångenstädes växer i vidsträckta och täta snår bland gran och tall, björk och ek, är man frestad att tro, att den är lika inemsk och urspringlig i vårt land, som dessa. Så är dock icke fallet. På Linnés tid iakttogs den ej som vild hos oss. Men den blev införd och starkt odlad för sina många nyttiga egenskaper, liksom i våra grannländer, ja, i Danmark uppmuntrades dess odling genom penningbelöningar. Därigenom fick den fast fot här i landet och har cisat en utomordentlig härdighet och utbredningsförmåga, sannolikt till stor del genom fröätande fåglar, liksom flädern m. fl. (se nr 62). Såsom strax skall omtalas, var dock dess unförande och plantering ej till nytta för landet. Arten finns ursprungligen vild i flera sydeuropeiska länder, och namnet "bérberis" anses hava sitt upphov av Berberiet.

Berberisbuskens tornar äro bladtornar, d. v. s. blad, vilkas skiva ombildats eller metamorfoserats till en eller flera stickande spetsar (jfr tistlarna, nr 1). "Metamorfos" betyder ett organ omgestaltning i sak, så att ett halt annat organ uppstår med alldeles ny förrättning. I detta fall blir ett näringsorgan (bladet omgestaltat till ett vapen (tornen). Emedan hela skottet därigenom skulle bära blad, som äro odugliga till näringsorgan, så utveckla sig genast knopparna i deras bladvinkel till bladskott (nämligen de nyss nämnda bladrosetterna, fig. 1). Hos våra övriga träd och buskar pläga bladvinkelsknopparna ej utväxa till skott förr än året efter själva huvudskottets framkomst. Hos surtornen äro sålunda 2 skottgenerationer färdiga samtidigt, i det att den senare generationen (bladrosetterna) kommer ett år i förväg (prolepsis eller utveckling i förtid).

Berberis-blomman har 6 foderblad och 6 kronblad, alla gula, samt 6 ståndare och 1 pistill, bildad av ett enda fruktblad (jft bäret hos Actæa, nr 179). Liksom hos de flesta ranunkulaceerna äro honungskörtlarna förlagda till kronbladen (de gulröda valkarna å fig. 3).

Särdeles märkvärdig är ståndarnas byggnad och rörelseförmåga. Knappen öppnar sig ej, såsom eljest plägar ske, med ett par längdspringor, utan genom två avlånga sidolock eller klaffar, som slås upp och bära ståndarmjölet på sin undersida och genom sin rörelse underlätta dess bortförande. Man kan lätt förstå dessa små klaffars beteende, om man låter en ståndare, fig. 4, föreställa en gymnast, som från en begynnelseställning med hängande armar utför följande manövrer: först "armar utåt pch uppåt sträck", varvid händerna omvridas, så att deras insida vändes framåt; slutligen gör vår lille gymnast "framåt böj", vilket hos ståndaren möjliggöres därigenom, att den är känslig för beröring och därav retas till en bestämd rörelse, ty om man med en nålspets berör ståndarsträngens insida nere vid basen, så ändrar den sitt läge och närmar sig intill pistillen (se å fig. 3 en ståndare till höger). Man förstår också, att en insekts roll i denna blomma just består däri, att han under sitt trevande efter honungskörtlarna kommer i beröring med pistillens märke. (Jfr härmed klängets känslighet och rörelseförmåga, nr 59.)

Berberis-buskarna hava ofta redan på försommaren sina blad tätt besatta av en brandgul, stoftartad massa, sporerna av en i bladet levande parasitsvamp, den s. k. berberisrosten eller skålrosten . Denna parasit är emellertid icke särdeles skadlig för Berberis, men medför en fara av långt större betydelse, emedan den utgör en av de dubbla existensformer, under vilka svartrosten på säd och gräs (Puccinia gramminis Pers.) kan uppträda. Den på Berberis växande rosten utgör parasitsvampens "Aecidium -form", vars stoftfina groddkorn (sporerna) föras av vinden till säden, där de utveckla sig till svartrost. Denna senare återigen alstrar sporer, som utveckla sig på Berberis under form av skålrost. I närheten av sädesfälten bör därför Berberis ej få finnas. I vissa länder, t. ex. Danmark, är dess odling förbjuden och all vildväxande surtorn måste utrotas. Även i Sverige torde detta bliva nödvändigt, och en "berberis-lag" förberedes till skydd för sädesodlingen.

Denna buske har ljusgul ved både i roten och stammen samt mörkare gult bast. Den kan därför användas till att giva tyg, läder, papper, trä m. m. åtskilliga gula färgnyanser. De sura bären äro kylande och förtjäna att användas i hushållet.

Tavl. 180. Fig. 1 gren med blad och blommor (juni), 2 blomma (4/1), 3 blomm i längdsnitt med en ståndare i sin urspringliga ställning och tvänne andra uppresta mot märket (5/1), 4 ståndare med ett oöppnat och ett öppnat knapprum (8/1), 5 mogen bärklase (september), 6 basen av ett kraftigt långskott, visande nederst ett normalt blad och därovan den nedersta torn (7-flikig), som uppstått genom metamorfosen.
Förra Nästa Index Innehållsförteckning


Project Runeberg, Fri Jun 27 21:03:06 1997 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordflor/180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free