- Project Runeberg -  Bilder ur Nordens Flora /

(1917-1926) [MARC] Author: C. A. M. Lindman - Tema: Nature, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Bilder ur Nordens Flora: Vårärt Förra Nästa Index Innehållsförteckning

315. Vårärt, Lathyrus vernus (L.) Bernh.

N. Björnerter. F. Keväinen linnunherne ("vår-fågelärt").

B. Gökmat, Lathyrus montanus Bernh.

N. Kraakerter. F. Syyläinen linnunherne ("knöl-fågelärt").

Den "fjärillika" blomkronan, baljfrukten och de sammansatta bladen äro de mest framträdande dragen hos den stora växtfamilj, som här börjar (nr 315-333 i detta arbete). Med Lathyrus-arterna såsom typ skola vi närmare betrakta dessa huvudkännemärken hos en ärtväxt.

Blomman, fig. 2 och 6, har sambladigt foder och tillsluten blomkrona, så att befruktningsdelarna omslutas och döljas av kronbladen. Om fodret skäres upp, ser man kronbladens långa skaft, som äro 5; kronan är 5-bladig och starkt zygomorf. Ett av kronbladen är mycket större än de andra med sin bas svept omkring dem, men dess övre del är utbredd och lodrätt uppstående som en rundad skiva med något tillbakaslagna kanter, vari man sett en viss likhet med vingarna hos en dagfjäril i vila och med uppräta vingar. (Därav namnet "fjärillik blomkrona"). Detta kronblad har för sin uppräta ställning fått namnet seglet. Närmast därunder sitta 2 mindre kronblad till höger och vänster, de s. k. vingarna (hos Lathyrus-arterna mera violetta än seglet). De återstående, nedersta och innersta två kronbladen äro mot spetsen hopvuxna och sammanhållas därigenom till en bred ränna, som fått namnet båten (eller "kölen"). Inne i båten eller kölrummet ligga ståndarna och pistillen. -- Ingen annan familj i det föregående har det udda kronbladen beläget uppåt (bakåt) i blomman. Den stora grupp leguminoser, som har denna blomform ("fjärillik blomkrona"), har stundom fått namnet "Papilionaceæ" som särskild familj. Hit höra alla arterna i vår flora.

Denna tillslutna blomma är avsedd att öppnas av besökande insekter, som äga nog styrka och beräkning att kunna lära sig den konsten. Detta är endast fallet med bin och humlor. Ärtblommorna äro därför i allmänhet typiska "humleblommor", från vilka alla insekter av lägre intelligens äro utestängda. DÅ ett bi skall intränga i t. ex. gökmatens blomma, fig. 6, ställer det sig på blommans "vingar", spänner emot seglet med sin rygg och nedtrycker därigenom ej blott blomvingarna, utan även båten, emedan denne genom ett par bucklor är hakad fast vid vingarna.

Då båten sålunda tvingas att sänka sin förstäv, uppdyka ur densamma de förut inneslutna befruktningsorganen, fig. 7, emedan de till förljd av sin konstruktion ej så lätt kunna böjas nedåt, som de omslutande kronbladen. Ståndarsträngarna (10 till antalet) äro nämligen till mer än halva sin längd förenade till en fast och styv slida, plattad från sidorna och därigenom nästan omöjlig att böja rakt nedåt, i synnerhet som den tätt omsluter pistillens fruktämne, vars form likaledes är plattad från sidorna. Ståndarsträngarnas slida är dock i sin uppåtvända kant uppfläckt, emedan denna sida upptages av en ståndare, som är fri från de övriga. Detta är av betydelse för insektsbesöket, ty vid basen av denna slida finner insekten den öppning, genom vilken han kan suga honungen, som avsöndras inne i slidans botten.

Pistillens fruktämne är, som nyss nämndes, hoptryckt från sidorna och riktat vågrätt rakt fram emot insekten. Stiftet är däremot böjt i rät vinkel mot fruktämnet och således mer eller mindre lodrätt uppstående. I dess yttersta spets sitter ett mycket litet, punkt- eller knapplikt märke (se tavl. 316, fig. 3), och hos vissa ärtblommor (Lathyrus, Vicia, Pisum) finnes nedom detta märke en cylinderborste (det håriga stiftet), som utsopar ståndarmjölet ur båtens framända i det ögonblick, då insekten trycker ned densamma. Vissa avvikelser i denna mekanism skola omtalas på en plats längre fram.

I sin helhet är ärtväxternas familj således väl begränsad inom vårt floraområde och blomman lätt igenkänlig. Detsamma gäller om frukten, som vi skola beskriva vid följande tavla.

Dessa växters frö (ärten eller bönan) är liksom hos Prunus (nr 312) stort och tungt, och inom fröskalet finnes endast ett växtanlag, men ingen frövita. Växtanlaget är här alltid krökt på det sättet, att rotämnet är böjt intill hjärtbladens kant, fig. 5. Emedan fröna ej stanna kvar i sin frukt, hava de till sitt skydd ett mycket hårt, glänsande skal.

Ärtväxternas frön ("ärter", "bönor") äro genom sin släta yta, sin tyckd och sin avrundade form lämpade att liksom projektiler kastas långt bort, då baljan plötsligt öppnar sig.

De tvenne här avbildade Lathyrus-arterna äro låga, uppräta örter med parbladiga blad, vilkas skaft i spetsen är förlängt till en kort udd ovanför det översta bladparet. De följande arterna hava däremot ett klänge i bladspetsen. Denna skillnad ansåg Linné nog stor att duga till släkt-kännetecken, och de två arterna på tavl. 315 heta hos honom Orobus vernus och tuberosus . De förekomma båda i lundar och skogsbackar i s. och mell. Skandinavien, vårärten tämligen sällsynt, gökmaten (även kallad gökärten) ganska allmän, ehuru till sin utbredning mera begränsad än den förra, ty den finnes ej i nordanfjällska Norge och i Finland endast i s.-v. delen. I Sverige gå bägge arterna upp till Ångermanland. De blomma under våren och försommaren.

Tavl. 315. A. Lathyrus vernus , 1 stjälkens övre hälft, 2 blomma (3/2), 3 balja (1/1), 4 frö (1/1) och (4/1), 5 växtanlag. -- B. Lathyrus montanus, 6 blomma (3/2), 7 befruktningsorganen (4/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning


Project Runeberg, Fri Jun 27 21:05:56 1997 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordflor/315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free