- Project Runeberg -  Bilder ur Nordens Flora /

(1917-1926) [MARC] Author: C. A. M. Lindman - Tema: Nature, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Bilder ur Nordens Flora: Maskros Förra Nästa Index Innehållsförteckning

36. Maskros, Taraxacum officinale Web.

N. Lövetand. F. Voi-kukka ("smörblomma").

Få växter är så allmänna, så allmänt kända och så förföljda, som maskrosorna. Från barndomen hava vi alla sysselsatt oss med dem och känna väl till den lysande gula korgen, som utbreder sig i morgonsolens glans för att redan vid middag åter sluta sig; den klotrunda, luftiga bollen av flygfrukter, fig. 3, lika ömtålig som en såpbubbla för en svag beröring eller en vindpust; den pipiga, mjölksaftrika stängeln; de beskt smakande bladen med de egendomligt formade, bakåtriktade flikarna, och slutligen den kraftiga, vertikala pålroten, upptagen i farmakopén och i många landsbygder liksom cikorian tillvaratagen som surrogat för kaffe, men också bekant för sin seglivade natur och obegränsade förmåga att skjuta skott ("rotskott") till nya plantor.

Vi hava nu kommit till den sista huvudavdelningen av Compositæ: fiblornas grupp eller Cichorieæ (nr 36-49). Dess kännetecken äro: 1) Blomkorgen har ett enda slags blommor, alla med ensidigt utdraget, ofta tunglikt bräm (därav kallas denna grupp även Ligulifloræ), fig. 4; såsom de 5 små tänderna i brämets spets angiva, består detta av alla de fem blad, som ingå i blomkronan (hos prästkragarna är "tungan" blott 3-bladig, sid. 10). 2) Alla dessa blommor äro 2-könade till skillnad från de 1-könade strålarna hos Radiatæ (sid. 10).

Nästan alla Cichorieæ innehålla vit mjölksaft i örtståndet; de äro närande och ofta välsmakande.

Under de senaste åren har det påvisats, att "maskrosen" icke är en art i vanlig mening, utan en rik artgrupp, och av densamma har man därför måst uppställa ett stort antal arter, väl skilda till blommans, fruktens och holkfjällens form och färg samt till en del även bladflikarnas form - arter som dock till det allmänna utseendet äro varandra så lika, att de blott för specialister äro fullt tydliga och lättfattliga.

Några få av dessa många maskros-arter äro sällsynta, medan de flesta hava stor utbredning här i norden och tillika äro ofantligt ymniga i sitt uppträdande. Några hålla sig på torra, varma backar (flera småväxta arter med rödbrun frukt). Några växa på kärrartade ställen. Många däremot föredraga odlad, öppen, näringsrik jord, trädgårdar, åkrar och gärden, skogsbryn, vägkanter, de infinna sig på städernas torg och gator och föröka sig till rena bestånd, rosett vid rosett, om de få vara ostörda; de höra till de allra första nykomlingar, som bemäktiga sig den kala marken på svedjeland, grustag, byggnadstomter och andra anläggningar; de bliva outrotliga på gräsplaner, om de ej från början oavlåtligt berövas sina blomkorgar, innan de gått i frukt, ty förutsättningen och spridningsförmågan äro högt uppdrivna. För att utrota dessa frodiga ogräs bör man dock helst upprycka ungplantorna med roten, ty om roten endast avstickes något under jordytan, tager den kvarlämnade delen sin tillflykt till den redan omtalade förökningsförmågan medels rotskott, vari dessa växter ej stå efter själva åkertisteln (2).

Blomningen sker huvudsakligen tidigt om våren, avtager starkt under försommaren och upphör nästan under högsommaren, men en svag blomning inträder åter om hösten.

Bland egendomliga livsföreteelser hos Taraxacum må följande omnämnas. Blomkorgarnas tämligen regelbundna öppnande och slutande under dagens lopp, som en maskros har gemensamt med talrika andra Compositæ (bland de föregående t. ex. Bellis och Inula, samt alla de följande inom Cichorieæ), räknar man till de rörelser, som bero på ändringar i blombladens tillväxt, så att än den inre, än den yttre sidan av bladet tillväxer starkast ("tillväxtrörelser"). Blomkorgens tillslutande inträffar alltid nattetid och dessutom oftast vid kallt, regnigt väder, varigenom särskilt ståndarknapparna med sitt pollen bevaras. Det var efter dylika fenomen, "blommornas vakthållning" (vigiliæ plantarum), som Linné upprättade sitt "blomsterur" eller små tabeller till att bestämma klockslaget efter iakttagelser på blommors (och blomkorgars) rörelser. Ett sådant "ur" går naturligtvis ej lika på skilda orter och ändrar sig dessutom under blomstertidens olika månader. - Fig. 7 visar ett stycke av stängeln, som kluvits på längden i fyra delar; var och en av dessa böjer sig med kraft utåt, vilket visar, att stängelns innersta del, märgen, strävar att förlänga sig mer än de yttre lagren; i den växande stängeln råder således en spänning mellan de inre och yttre vävnaderna. - En avvikande tillväxt får stängeln hos flera arter efter korgens överblomning eller under postflorations-tiden: då böjer den sig i en skarp krök vid sin bas och lägger sig mot marken, dock, så att dess topp förblir något uppåtriktad; den är alltså S-formigt böjd och behåller styv och hård detta läge, till dess frukterna blivit fullmogna, då den återigen rätar upp sig för att kunna utsätta flygfrukterna för vinden; den är nu betydligt högre än under blomningen.

De späda bladen tidigt om våren äro ätliga; om roten inplanteras och får skjuta i mörkt rum, får man späda skott av gulvit färg, vilkas blad lämna en god sallat.

Tavl. 36. Fig. 1 roten, bladrosetten och stängselbaserna, 2 blomkorg, 3 densamma med mogna frukter, 4 en enskild blomma (4/1), 5 flygfrukt (4/1), 6 blom- eller fruktfästet under fruktspridningen, 7 ett stycke av stängeln, kluvet längs efter i fyra delar.
Förra Nästa Index Innehållsförteckning


Project Runeberg, Fri Jun 27 20:59:56 1997 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordflor/36.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free