Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Gräsen bilda en stor, tydligt begränsad familj, som inom Skandinavien räknar ungefär 150 arter, inberäknat de många adventiv-växter,som på senare tiden inkommit med odlingen och samfärdseln, samt många underarter och varieteter (i detta arbete nr 442-479). Gräsens familj är utbredd över hela jorden, och mångar arter höra till de ymnigaste och sällskapligaste bland fanerogamerna. Så är särskilt förhållandet här i norden, där all ängsmark till största delen är bevuxen med gräs, om också mer eller mindre i blandning med halvgräs (cyperaceer). Genom gräsens mjukhet och saftighet blir ängsvegetationen lämplig till bete och foder, och tack vare deras stora sällskaplighet blir boskapsskötseln en av huvudnäringarna i våra nordliga länder.
Ängssvingeln är ett vippgräs, d. v. s. dess blomställning består av småax, som sitta i (sammansatt) klase med hårfina grnar, varigenom en vippa uppkommer. Varje småax, fig. 3, består av följande delar: 1) en huvudaxel, 2) ett antal skärmblad eller axfjäll i två rader, varigenom gräsens småax få plattad form, 3) i varje skärmbladsvinkel en vindblomma, utom i vinkeln av de 2 nedersta bladen, som äro tomma, liksom de nedersta fjällen i axet av vissa cyperaceer. De två nedersta tomma skärmbladen, fig. 5, kunna lämpligen kallas tomfjäll (de kallas av gammalt även skärmfjäll, glumæ), de övriga heta blomfjäll (valvulæ).
Varje blomma är således på sin fram- eller yttersida (se fig. 4) omsluten av ett blomfjäll, som har örtartad beskaffenhet och grön eller ej sällan violettröd färg och en eller flera nerver. På bak- eller insidan av blomman sitter däremot ett annat fjäll, som är något mindre, samt hinnaktigt och vitaktigt och har invikna kanter (eller en skarp köl utmed vardera kanten, vadan det kan anses vara bildat av 2 sammanvuxna förblad). Man skiljer därför mellan det yttre och det inre blomfjället (se detaljfigurerna på flera av de följande tavlorna). Småaxet i fig. 3 har 9 blommor.
Gräsblomman är hos de skandinaviska gräsen oftast bildad av 3 ståndare med mycket fina strängar och mycket stora, i båda ändarna kluvna knappar, samt 1 pistill med ett fruktämne och 2 stora, dun- eller plymlika märken (se fig. 4). Då blomningen skall ske, spärrar ytterblomfjället ut sig från innerblomfjället (se småaxet fig. 3 och tavl. 443, fig 6).
På nästan alla de tavlor, som i det följande framställa gramineer, ser man tydligt, att gräsens ovanjords- eller luftstam är ett strå med knutformigt uppsvällda leder. Av ett vanligt halmstrå kunna vi lära, hurusom ledstyckena hava en stor, långsgående hålighet, som endast vid ledknutarna avbrytes av tvärväggar.
De flesta avbildningarna visa också den för gräsen utmärkande bladbildningen: 1) en stråomfattande slida, 2) en jämnbred skiva och 3) ett litet hinnaktigt biblad eller snärp (se t. ex. tavl. 446, B), som sitter vid slidans övergång i skivan och likt en liten vitaktig krage omfattar strået samt stänger nedgången till slidan.
Ängssvingeln är ett allmänt ängsgräs på torr mark och varierar mycket till höjd, vippans och bladens storlek, allt efter lokalens bördighet och beskuggning. Den är ett av våra bästa fodergräs för fleråriga vallar på god lermylla. Mot norr går den ungefär till polcirkeln.
Tavl. 442. Fig. 1 jordstam med skott och stråbaser, 2 vippa i blom, 3 småax i blom (1/1), 4 blomman med de båda blomfjällen, dock två ståndarknappar avfallna (6/1), 5 de båda tomfjällen (6/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
