Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Den enda av sin familj i vår flora, är denna växt en sällsam företeelse. Redan dess lokaler och utbredning väcka uppmärksamhet: den är i Skandinavien inskränkt till s. Öland samt n. och mell. Gottland (där den även kallas "blåskallar") och kan jämte ett litet antal andra arter från s. (och s.-ö.) Europa sägas bilda en koloni av sydliga arter, som på våra två stora kalkstensöar finna vissa naturförhållanden särskilt gynsamma. Vår art är någorlunda allmän blott på de kala, starkt solvärmda kalkstensterasserna och hällmarkerna. Växten är därför en kraftigt byggd xerofyt (se nr 27). I kalkstenens sprickor inkilar den sin trähårda pålrot, vars översta del övergår i en kort, förvedad kandelaberstam med grenarna beklädda av flera års bladrester och slutande med en rosett nästan läderartade blad. Den ensamma blomkorgen uppbäres av en styv, seg stjälk med smärre och tunnare blad, som till formen äro helt smala, medan rosettbladen äro spadlika och trespetsade.
Från de föregående korgväxterna skiljer sig Globularia genom undersittande (d. v. s. under fruktämnet sittande) hylle, och nöten är omsluten av fodret. Kronan är 5-flikig och 2-läppig med överläppens två flikar kortare än underläppens; ståndarna äro blott 4 liksom hos de i strängare mening 2-läppiga växterna, till vilka vi längre fram skola komma (nr 88- och 112-). På grund av dess nära släktskap med dem, hade det varit riktigare att Globularia här omtalas längre fram. Dess överensstämmelse med korgväxterna är mera en yttre gestaltlikhet.
Tavl. 52. Fig. 1 kandelaberstammen med birötter och en stjälk, 2 blomkorg, 3 holk med en kvarsittande blomma, 4 blomma sedd från sin övre eller bakre sida (4/1), 5 nöten, uttagen ut blomfodret (4/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
