Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Asken hör till våra största träd. Den kan uppnå en höjd av 30 m med yvig, rundad krona, buren av en högrest kronstam av ända till 2 m:s genomskärning. I alléer och parker ger asken ej på långt när så djup skugga som t. ex. lönn och lind, och dess plantering medför därför intet men för gräsplanerna eller den övriga växtligheten. Som vild är den allmän bland de s. k. ädla lövträden på skogsängarna ("lövängarna") i södra Skandinavien, men hämmas ofta i växten och blir busklikt mångstammig, emedan dess löv brytes till kreaturs- och hästfoder och även träet eftersökes såsom hårt, segt och lätt. Av ask göras t. ex. skidor, skid- och alpstavar, axlar till åkdon m. m. I Sverige går asken upp till Värmland och Hälsingland, i Norge till Trondhjemstrakten, men är i Finland inskränkt till de sydligaste trakterna. Bland våra vanliga lövträd har asken den senaste lövsprickningen och den tidigaste lövfällningen. I bladlöst tillstånd igenkännes den på de tjocka kvistarna och de stora, motsatta knopparna med svartaktiga knoppfjäll.
Innan trädet lövats om våren, utvecklas dess blommor (således "på bar kvist" liksom hos så många andra nordiska träd), emedan blomknopparna anlagts mot slutet av föregående vegetationsperiod. Till sin blomma visar asken den avvikelsen från övriga oleaceer, att blomhylle saknas ("nakna blommor"). Vidare är den ett allbekant exempel på polygami eller mångbygge, varmed menas, att enkönade blommor finnas jämte tvåkönade; asken har t. o. m. tre olika slags blommor, han-, hon- och tvåkönade blommor, fig. 4, 5, 6. I allmänhet äro dock askträden antingen hanliga eller honliga. Blommorna äro mycket oansenliga, men talrikt samlade i vippor, fig. 2, 3, som få sin färg av de violettbruna ståndarknapparna och fruktämnena. Frånvaro av lysande blomfärg är en vanlig företeelse hos de vindblommiga eller anemofila växterna, de, som få sitt ståndarmjöl kringfört av vinden och ej besökas av insekter.
Ask-frukten är en nöt (en-, sällan tvåfröig), men dess fruktvägg utväxer till en tunn, bred list eller hinnkant kring sidorna och spetsen (man plägar med ett oegentligt uttryck säga, att den är "vingad"), och då den skall falla från trädet, är dess yta mycket förstorad och erbjuder ett ansenligt vindfång. Likaså hos lönnens och almens frukt. Då honträdet fällt sina löv, sitta frukterna i täta knippor kvar i kronan till långt in på vintern, och till följd av deras form kunna stormarna ej blott lätt lossa dem, utan även föra dem bort från moderträdet. Härtill kommer, att när en så konstruerad frukt faller, vore det också vid vindstilla, så faller den enligt mekaniska lagar med en snurrande eller virvlande rörelse, således flera gånger långsammare, än om den saknade hinnkant och vindfång, och även en svag vind är då nog till att driva den bort ett litet stycke. Man har kallat dylika frukter "vingfrukter" och "flygfrukter", men de äro ej flyg- eller svävfrukter i samma mening som de lätta frukterna med hår- eller fjunpenslar hos Compositæ (nr 1). En lämpligare benämning på ask-, lönn- och almfrukten vore därför virvelfrukt. Alla de olika slags frukter, som spridas av vinden, kunna med ett gemensamt namn kallas vindfrukter.
Tavl. 74. Fig. 1 kvist med blad och frukter (i augusti), 2 med blomställningar (i maj), 3 en enskild vippa, 4 hanblomma, 5 honblomma, 6 tvåkönad blomma (alla ungefär 3/1), 7 frö.
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
