Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Denna växt (även kallad ängsskärda) sluter sig till allmänna utseendet nära till Centaurea, men blomkorgen saknar könlösa kantblommor, och holkfjällen, fig. 3, sakna hinnaktiga bihang. När blommorna hava den hos tistlarna så vanliga rödvioletta färgen, är holkfjällens spets mörkröd såsom på vår plansch, men hos vitblommiga exemplar är hela holken ljusgrön. Stjälkbladen hava den egendomliga form, som man kallar lyrformigt flikiga, d. v. s. endast bladbasen har djupa inskärningar, medan bladets övre hälft är hel.
Denna växt är i ännu högre grad än väddklinten (nr 8) förtjänt att uppmärksammans som färgväxt; den ger åt ylle, linne och silke en ljust citrongul färg, som lätt kan nyanseras i grönt eller oliv. Liksom en mängd andra inhemska växter (i främsta rummet många lavar) borde ängsskäran mera än som nu sker såväl i hemmet som i färgerierna nyttjas i stället för många dyra och ohållbara färger, som härstamma från utländska kemiska fabriker.
Serratula förekommer i Sveriges lundar, ekbackar och skogsängar så långt mot norr, som "ekfloran", den täcka vegetation som beledsagar eken, är utbredd, eller ungefär till Dalälven; i Norge finnes den blott vid sydvästra kusten. Den blommar i juli och augusti.
Tavl. 9. Fig. 1 växtens övre del, 2 blad från dess nedre del, 3 några holkfjäll (3/1), 4 blomma (3/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
