Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Möten på vägen av Jeanna Oterdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MÖTEN PÅ VÄGEN
som nött samma skolbänk som hon och skördats
som unga. Varför?
De voro alla borta, ingen visste var. Och själv
gick hon kvar, ensam, okänd, en främling i en
oändligt välkänd värld, en atavism. Varför?
*
Hon vände och vred på detta varför, där hon
gick. Hennes väg var en stig, som slingrade
mellan ljungtuvorna på en bohuslänsk granitås, med
den smala fjorden djupt nedanför. Efter ett
häftigt regn blänkte bergen mitt emot i svart och
silver mellan de purpurfärgade ljungmattorna,
som kommo dem att likna människor, karga till
det yttre, men fulla av en dold eld, som plötsligt
slår ut och förvandlar. Fjorden låg stilla i en
mild pärlemorglans, och luften var höstligt klar,
fylld med doften av ljung och stråkvis av den
vilda och starka sötman av mognade björnbär.
— Många skulle säga, tänkte hon: du är kvar,
därför att du ännu har en uppgift att fylla. Trots
allt har du ännu en uppgift. Men det förefaller
mig ganska högfärdigt, som skulle de andra, de
som gått, inte också haft sitt, lika nödvändigt,
eller lika litet nödvändigt som det jag tilläventyrs
kan kalla mitt. Det är inget plausibelt skäl.
Mitt i den stilla, klara värld som omgav henne,
greps hon av ångest. Ty hon var en atavism, inte
endast av det skälet att ingen längre kände henne
på den plats där hon var född och där hon vuxit
upp. Hon var det också därför att hon var en
vilsen i tillvaron, en som inte längre förstod och
inte längre kunde följa med. Helt nyss hade
hennes själ till brädden fyllts av kvalm genom
läsningen av en roman om efterkrigstidens ungdom
i någon av kontinentens storstäder. Boken hade
aktualiserat all hennes undertryckta skräck för
dagens liv. Att läsa den hade varit som att vandra
till knäna i stinkande dy. Och från alla håll, tänkte
hon, kommo enahanda rapporter från en värld i
upplösning. De enkla, klara begreppen: trohet,
disciplin, arbete, inte för vinstens, utan för
arbetets skull, föreföllo sjunkna i ett kaos av lusta och
laster. Hon tyckte sig se det stiga som havet vid
flodtid, svalla över alla bräddar, bubblande som
ett förgiftat häxkok, för att småningom skölja med
sig allt och alla i en mekaniserad mänsklighet, där
de flesta hade böjt sig under nivelleringens makt,
avstått från hedern att vara ett jag, för att gå in
i massan, tänka massans tankar och godtaga
massans förnimmelser. Därför måste de också
hemfalla åt massans öde.
Var inte hennes eget öde tidstypiskt? Hon var
en övergiven hustru. Mannen som hon älskat
från sin ungdom, hade lämnat henne för en annan.
De hade gemensamt gått in i medelåldern, delat
allt, vuxit olösligt samman, trodde hon. Barn
hade de inte haft. Så kom en annan i hans väg,
tjugo år yngre, han hade fångats och gått. Det
hade ingenting varit att göra, det fanns intet
medel genom vilket hon kunnat vinna honom tillbaka.
Det var fem år sedan dess — och de hade barn,
en flicka och en gosse. Hon var ohjälpligt
distanserad, hon var en främling på oändligt avstånd.
En atavism också där, om han nu någonsin tänkte
på henne.
Hon hade aldrig umgåtts med tanken att själv
sätta punkt. Inte ens som en lek, inte ens under
den värsta tiden. Men hon avundades dem som
sovo under vårdarna därborta — eller utan
vårdar, med gräset stritt och oklippt över sjunkna
gravar. Hon fann sin tillvaro obeskrivligt
meningslös.
— Varför? frågade hon åter. Varför?
Ljungmarken avbröts av en grund dalgång med
odlad jord. På grässläntan utanför en
ålderdomlig stuga, nästan övervuxen av mörkglänsande
murgröna, stod en gubbe, stödd på två käppar,
och vaktade en rödvit ko, som sävligt och
systematiskt betade det korta gräset. Han nickade, hon
nickade till svar, något i hans ansikte med de
klarblå ögonen och det vita bockskägget sade
henne att han skulle vara glad att få sällskap.
Hon satte sig på trappan. Blåduvor och
kejsarkronor växte högt upp mot de gröna rutorna.
Han kom och satte sig, han också, respektfullt,
på så långt avstånd som möjligt var. Det knakade
i de gamla lederna.
— Jag är åttetitvå år, sade han förklarande och
inte utan stolthet.
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 20:03:23 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nordkal/1931/0035.html
