Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Möten på vägen av Jeanna Oterdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MÖTEN PÅ VÄGEN
— Verkligen? replikerade hon. Det skulle man
inte vilja tro. Sjuttitvå, knappt det.
— Jag har alltid vart så frisk, se. Jag vet inte
hur det kan komma te. Men det är väl för att
jag aldrig har vart sjuk.
— Det är nog det, svarade hon och log.
Han hade mässingsringar i öronen, inte av den
helt vanliga sorten. Varje ring omslöt ett ankare,
prydligt arbetat.
— Ni har varit på sjön?
— Hela livet, frun. Och när jag inte har vart
ute, så har jag alltid bott så att jag har kunnat
se honom.
Han teg en stund och såg ut över den stilla
fjorden. Det föreföll henne, som om det
strömmade ut en vilsam trygghet från det lugna
ansiktet och den fasta, oböjda gestalten.
— Allt har jag vart med om, sade han, och
blicken tycktes fyllas av det förgångna. Men det
har aldrig hänt mig något ont. Jag såg en man
som föll från masten ner i sjön och drunknade.
Jag såg en som föll från däcket ner i rummet och
knäckte nacken. Men jag har sluppit. — Det har
inte hänt mig mer än en olycka, och det var när
jag miste gumma.
Han teg åter.
— Bara för att ho var så snäll, kom det
långsamt och blitt.
— När var det?
— Det är fyra år sen. Vi hade vart gifta i
femtisex år.
— Det var länge.
Han nickade högtidligt.
— Ja, ja. Men jag vet inte hur det är. Jag
tycker det har gått fort i alla fall.
Han såg på henne med sina klara blå ögon och
nickade igen.
— Det är roligt att ha någon att språka med.
Det kan bli ensamt ibland att gå här med koa.
— Bor ni här? Är det er stuga?
— Ja, ja. Men jag bor här inte länger. Inte
senna jag miste gumma. Somma kan bo ena,
men jag längtar. Jag bor hos dotera och mågen,
därnere.
Han pekade med en styv finger på en anmärk-
ningsvärt ren hand neråt dälden, där en vit
skorsten reste sig ur grönskan.
Hon hade på läpparna att fråga: och hur har
ni det, är de snälla mot er, har ni det gott? ty
hon visste hur allmogefolk kan fara fram med
sina gamla. Men hur skulle man kunna sätta i
fråga att en sådan Aladdin, som den hon hade
bredvid sig på den mossiga trappan, kunde ha
det annat än bra?
I stället sade hon: Finns det någon som bor
alldeles ensam här uppe?
Det fanns flere: Tysken, som inte var tysk,
men som kallades så, därför att hans far som varit
soldat, hade hetat Tysk, och Olivia och tösa på
Tången, som var pingstvän och kunde tala med
tungor. De bodde alla mol allena, var och en i
sin stuga, högt här uppe på åsen, där vägarna
vintertid voro isgator eller sörjiga bäckar.
Hennes intresse fångades mest av Olivia, och
när hon till sist reste sig efter goda ord å ömse
håll, var det för att söka upp henne.
Olivia var mellan sexti och sjutti år, hade ett
dåligt ben, som gjorde att hon aldrig numera
kunde komma till vare sig kyrka eller
handelsbod, och försörjde sig huvudsakligen med
täckstickning. Det vore lätt att finna en
förevändning för ett besök. Hon gjorde sig en
föreställning om en rundryggad och vithårig gumma med
tindrande ögon under en blommig huvudduk, en
lite romantisk föreställning, påminnande om »den
lilla, lilla gumman» i barnkammarsagan. Kanske
skulle Olivia kunna lära ut konsten att uthärda
en ensam och ändamålslös tillvaro. Gubben där
nere, som helt lugnt fortsatte att leva, utan att
någonsin fråga varför, hade sagt sitt. Men hon
ville veta mera. Hon var väl heller inte fri från
tanken att besöket skulle vara välkommet för den
ensamma.
Hon fortsatte uppåt åsen, gick åter genom
ljungmark och kom än en gång till en odlad
fläck. På en nyskuren havrevret gick en kvinna
och rakade samman vad som inte kommit med
i nekarna, som stodo gula i raka led. Ett stenkast
därifrån låg en röd stuga i en dunge av fruktträd
med mognande sperling och sommaräpplen.
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
