- Project Runeberg -  Nordens kalender / 1931 /
31

(1931-1938)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Möten på vägen av Jeanna Oterdahl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

MÖTEN PÅ VÄGEN

— Hon har fått hjälp, stackaren, tänkte hon och
kände sig belåten å Olivias vägnar. — Går det
för sig att träffa Olivia Jansson där uppe? För
detta är väl Enedalen?

Räfserskan mönstrade den främmande
uppifrån och ner. Hon hade ett starkt ansikte med
bruna ögon och solbrynt hy.

— Jo, svarade hon. Men är det något som
önskas, så går det väl an att säga det här.

Den främmande såg på henne, komiskt
misstrogen, så som man är, när man blir korrigerad i
sin felaktiga föreställning av en annan människas
yttre. Hon hade svårt att släppa bilden av den
rödkindade och vithåriga gumman, men beslöt
sig för att vara uppriktig.

— Jag fick höra talas om er, och så fick jag
lust att se hur den ser ut, som orkar med att leva
ensam här uppe. — För jag är också ensam, brast
det ur henne, kvarglömd från en annan tid, och
för mig är det olidligt.

Kvinnan hade inte släppt sitt arbete. Hon
räfsade långsamt och noggrant. En gul och vit katt
kom gravitetiskt klivande genom havrestubben och
strök sig smeksamt mot hennes ben. Hon var
snyggt klädd: ett grönt liv, en fotsid och snäv
svart kjol och över den ett blårandigt förkläde.
En vit huvudduk var skjuten långt bakåt och
visade hennes bruna hår utan ett grått strå. När
hon rörde sig, syntes det att det vänstra benet
var mycket stelt.

Hon teg, fast hon tydligen uppfattat den
andras brådskande ord. Plötsligt såg hon upp och
mönstrade än en gång sin gäst, uppifrån och ner.

— Det är inte så svårt. När en vet att det ska
vara så, är det bara att ta dag för dag.

— Att det ska vara så. Men hur vet man det?
Och varför, varför?

Det kom häftigt och otåligt, som om den
kuvade bitterheten måste söka sig utlopp inför den
lugna och slutna räfserskan.

Olivia Jansson skakade på huvudet.

— Det vet la ingen, sade hon lugnt. Och vad
skulle det nytta. En måste ju leva ändå.

— Ja, man måste. Men de har det skönt, som
har fått sluta.

— Det får vi nock alla, sade Olivia och torkade
sig med klänningsärmen över pannan.

Det var tyst en stund. En mås skrek högt över
deras huvuden, en vild, ödslig ton utifrån en stor
ensamhet, tyckte den ena av de båda kvinnorna.
Den andra hade antagligen ingenting hört.

— På sommaren, ja då kan jag förstå att ni
kan stå ut. Men under hösten och vintern, när
dagarna är korta och grå, och ni sitter där ensam,

— hur kan ni?

Olivia såg upp och smålog. Det var som om
hon mycket väl förstått att frågan inte gällde
henne, utan den frågande själv.

— En har alltid något att ställa med, sade hon
i samma stillsamma ton. Och så är det
täckbågen. Med den har en alltid att tänka på.

— Får jag beställa ett täcke?

Åter gick ett leende över det bruna ansiktet.

— Frun nyttjar väl finare än vad jag maktar.
Men för allan del.

Det blev avtalat om täcket, det skulle skickas
tyg och vadd. Slutligen följdes de åt upp i
stugan, Olivia skulle visa ett som hon hade under
arbete. Den främmande kunde knappt stå rak
under det låga taket. Hon såg sig förstulet om,
som om hon ur det torftiga bohaget kunnat läsa
ut hemligheten av detta enkla, stolta och slutna
liv. Men hon fick ingenting veta.

Olivia lade en hård brun näve i hennes
framsträckta hand, när de togo avsked. Det var ett
stadigt handtag, som gjorde gott.

— En dag går, och en annan kommer. Det är
bara att hänga i, sade hon, utan en gnista av
bitterhet i tonen. Men det vet frun lika väl som
jag eller bättre.

Gästen smålog i sin tur.

— Det är inte så säkert. — Därmed skildes de.

— Varför skulle jag behöva vara sämre? tänkte
hon. Varför skulle inte också jag kunna leva så
dag efter dag, fylla enkla plikter utan att fråga,
utan att begära resultat eller mening, till dess den
sista dagen kommer. Men det är förfärande svårt.

Hon gick raskt, hon gick tillbaka dit där hon
bodde. Aftonrodnadsljuset göt sig över bergen
på andra sidan fjorden. Ljungen lyste varmt

31

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:50:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nordkal/1931/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free