Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Möten på vägen av Jeanna Oterdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MÖTEN PÅ VÄGEN
purpurröd, och vattnet låg rosenfärgat med
silverstråk. Då hon kom närmare bygden mötte hon
en rund gestalt, svartklädd och lite böjd.
— Det är skomakargumman, tänkte hon, ty hon
hade bott i bygden också sommaren förut, och
hon visste att skomakaren, puckelryggig och
filosofisk, som så många hans likar, sedan dess hade
vandrat all världens väg.
Hon fick sagt ett vänligt ord, och gumman
nickade med blanka ögon.
— Vi hade det gott, sade hon. I fyrtifem år,
och mer kan en inte begära. Det är mycket att
minnas. Och så slapp han att plågas länge,
gubben.
— Fyrtifem år, upprepade den andra och tänkte
på den gamle sjömannen och hans femtisex.
Lyckliga människor!
Och hon blev stående på vägen och såg länge
efter den böjda gestalten med de blida ögonen.
*
Hon var hemma igen i sin tillfälliga
sommarbostad. Natten föll på, himlen stod svart med
blanka stjärnor, som speglade sig i det än svartare
vattnet. En båt med tända lanternor plöjde sig
fram genom mörkret. Det var en av de
stjärnfallsrika nätterna: rymden genomkorsades av
snabba, blåvita strimmor.
— En atavism, tänkte hon åter, och fann att
föreställningen hotade att bli fix idé. Men varför?
Säg hellre en som har svårt att ta skeden i
vackra hand och finna sig i tillvaron, sådan den
nu en gång är. Jag är i nuet, därför måste också
jag försöka leva nuets liv, så som de andra. Och
det är inte sant att allt är kaos, att allt är massa
och massans elände. Troheten lever och
självtukten och arbetet, det enkla och flärdfria, som
inte ropar efter lön. Varför ska jag inte våga tro
att det är de positiva värdena som är de starkaste,
att det är de som skall ta makten från det
negativa, som gör sig stort och brett i en värld, som
i grund och botten längtar efter det positiva. Det
är så; livet är fullt av positiva värden, man behöver
bara gå ut på vägen för att finna dem. Jag vill
tro. Jag vill leva dag efter dag, enkelt, trofast,
utan att begära lösning på obefogade varför. Hade
jag någonsin pantbrev på det som kallas lyckan?
Hon smålog för sig själv i det tätnande
mörkret, som kom stjärnorna att lysa med allt renare
ljus. Hon visste att hon många gånger skulle falla
tillbaka i otåligt och ofruktbart spörjande, i
viljeslött längtande efter slut på en tillvaro, som åter
skulle komma att kännas meningslös. Men
betydde inte varje gång hon kunde resa sig och
vilja, ett närmande till det som dock kunde
kallas livets mening?
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 20:03:23 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nordkal/1931/0038.html
