Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnson och Finland av Yrjö Hirn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Björnson och Finland
om Runebergs erotiska lyrik. Men det är först
när man lärt känna våra konstnärers och författares
berättelser om sitt umgänge med Björnson i Rom
och Paris, som man kan göra sig en föreställning
om huru varmt han kände för Finland, och huru
rikt han bjöd oss sitt deltagande i allt som rörde
vår stolthet eller vår ängslan för landets öden.
I sin uppsats för Björnsonfestskriften har Werner
Söderhjelm återgivit sina personliga intryck av
Björnsons uppträdande vid några Runeberg- och
Topelius-hyllningar i Paris. Han har påmint om
ett tal, hållet år 1883 i Walter Runebergs ateljé
med anledning av att piedestalfiguren för
skaldemonumentet i Helsingfors blivit färdig. Och han
har utförligt refererat ett tal vid en Topeliusfest,
i vilket Björnson icke blott fyndigt karakteriserat
Runebergs och Topelius’ diktarpersonligheter, utan
även vid denna karakteristik anknutit några
reflexioner om de båda skaldernas folk, vilket enligt
hans förvissning var kallat att skapa sig en framtid.
I sin festskriftsuppsats, och än mer i några efter
Björnsons död publicerade minnesord (i tidskriften
Argus för år 1910) har Söder hj elm därtill åskådligt och
livfullt skildrat de intryck, åhörarna vid de nämnda
tillfällena mottogo av Björnsons vältalighet.
»Förtrollningen», säger han, »tystade varje reservation:
tanke och känsla rycktes lika ovillkorligt med av
den ström som brusade fram över de lyssnande,
en geniets omedelbara, betvingande inspiration, en
formens skönhetsuppenbarelse, bevittnad med häpen
och undrande tjusning».
Det är av ett visst intresse att just dessa samma
tal ha blivit beskrivna i några privata brev, som
publicerats efter det Söderhjelm författat sina
uppsatser. I en år 1918 utgiven Walter
Runeberg-bio-grafi har sålunda Petrus Nordmann avtryckt ett
brev från målarinnan Maria Wiik, i vilket hon för
sin syster i Helsingfors berättar om den ateljéfest
bildhuggaren tillställt efter det han avslutat
piedestalfiguren till sin faders staty. »Vi hade ej suttit
många minuter», heter det, »förrän Björnson steg
upp och höll ett dundrande tal till Runeberg och
Finland. Han började med att framhålla, att här
var så många ’sammentreff, som han ville kalla
’livspoesi’. Det händer ofta att ett helt folk reser
sig upp och säger: Vi vilja ha vår skalds staty,
men det händer endast en gång vart hundrade år
att de säga: hans son skall göra den; detta är
livspoesi. Björnson talade om det unga Finland, så
ungt, att det här (på piedestalfiguren) är framställt
som en sextonårs flicka, men stark under sin
björnhud; och han slutade med att utropa att intet land
står så ’eventyrligt’ som Finland, men han var
säker på dess framgång och önskade det all lycka.»
»Det väldiga talet gjorde ett starkt intryck. Det
var intressant att observera skalden då han talade.
Han bleknade lätt, fick ett mycket strängt och skarpt
drag kring munnen, hans ljusgrå ögon försvunno
under de buskiga ögonbrynen och endast en
genomträngande svart pupill blixtrade fram.»
Om talet vid Topeliusfesten år 1886 (och om
många andra Björnsontal därutöver) kan man
läsa i de brev från Albert Edelfelt till hans moder,
som med en vacker pietet blivit utgivna (i fem
volymer) av hans syster, fröken Berta Edelfelt.
»Det handlade», säger Edelfelt, »om allt möjligt:
Norge, vänstern, Garibaldi, Paris, Runeberg och
Topelius, lövskog och fågelsång, Topelius ’den evige
Elskertenor i Finlands Birkeskove’, men så
hänförande väl sagt, så alltigenom genialiskt–-.
Och Björnsons tal för Finland sedan! -— Ja, jag
satt och torkade mina tårar i servietten.» — I ett
brev från år 1883 förtäljer Edelfelt om en
Runebergsfest, som han anordnat för skandinaverna i
Paris, och där Björnson »höll ett av sina allra
grannaste tal, till den grad storartat, storslaget och
ståtligt att alla som en man stego upp vid slutet, tårar
glänste i de flestas ögon. Han talade om Runeberg
som skald — den ädlaste avslutning på den gamla
tegnérska tiden och den bästa början på den nya;
talte om hans manlighet, hans lugn, och gjorde
då långa naturbeskrivningar bl. a. över en vacker
frostmorgon i Norden, så som blott Björnson kan
göra det.»
År 1901, då Edelfelt fullbordat sina teckningar till
Fänrik Ståls Sägner, gjorde Thaulow en fest för
honom, Björnson och Drachmann, och där
uppträdde Björnson med ett mäktigt andragande om
»Nordens Aand» och dess tre så olikartade, på en
gång närvarande representanter: »Han talte om
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
